Jag har fått över åttio refuser!

I måndags släpptes omslaget till min debutbok ”Fångarna”. Och förra veckan bloggade jag ju om dagen då jag fick mitt antagningsbesked. Det är en tacksam historia att berätta – vem gillar inte lite feel good såhär en torsdag i oxveckorna? – men den här gången tänkte jag göra tvärt om. Blogga om verkligheten som de flesta av oss går igenom för jämnan. Avslag efter avslag. Standard-nej. Dålig självkänsla. Och hur det känns att ha fått fler än åttio avslag! Ja, du läste rätt. 80+ gånger har jag blivit ratad av förlagen. Femtiotvå av gångerna har det varit med ett skriftligt nej (en del personliga, andra inte). Runt trettio av gångerna brydde de sig inte ens om att svara, vilket inträffade mest under 2020 då corona-effekten medförde en flod av manus in till förlagen. Ja, man kan ju försöka bortförklara det om man vill, men faktum kvarstår. Drygt åttio ratningar. Det är rätt mycket, även om man jämför med andras historier. Stephen King kan slänga sig i väggen med sina trettio för Carrie. Jag undrar om jag inte har någon slags svenskt rekord i litterärt misslyckande. Eller, jag borde väl ligga på någon topplista i alla fall?

Fyra författare som refuserats med argument som ”ingen läser sånt” eller ”du kan inte skriva”. Stephen Kings Carrie refuserades över trettio gånger, vilket är ungefär lika många gånger som vart och ett av mina tre manus.

Ungefär här vill jag passa på att medge att jag var tveksam till att skriva det här inlägget. Det är skämmigt att medge att man fått så många nej. Kanske tänker någon bara baserat på den siffran att den där Per kan nog inte vara mycket till författare trots allt. Så många nej får väl ändå inte en vettig person? Det måste ju ha funnit en ANLEDNING till att det blev så många nej. Inte bara otur!

Ja, jag medger att jag har tänkt samma sak. Att få så många avslag kostar på, oavsett hur tjock hud man har. Även om man är beredd efter att ha läst andras historier så har till och med en träskalle som jag en smärtgräns. Trettio nej: ”Nej, så lätt ger jag inte upp. Bring it on mother f…”. Femtio nej: ”Oj, jag kanske borde gå lite fler skrivarkurser ändå.” Sjuttio nej: ”Hallå … så här dålig är jag väl inte?”

I somras hamnade jag i en riktig svacka, någonstans strax före avslag åttio. Det var ett nytt manus. Den här gången skulle de väl ändå se att jag var värd att satsa på? Första avslaget kom efter tjugo minuter. Tjugo. Jävla. Minuter. Jag hade aldrig varit med om ett så snabbt nej. Sedan kom de andra på pärlband lagom till semestern, men det var den där första snabba uppercutten som knockade mig.

Svart på vitt. Avslag på tjugo minuter.

I desperation gjorde jag ett inlägg i en stor författargrupp på Facebook och hoppades på support. Många skickade hjärtan, men en del kom med obehagliga kommentarer. Obehagliga för det var samma frågor som redan snurrade i mitt bakhuvud. Att de aldrig hört talas om någon som blivit refuserad så mycket – vad höll jag på med egentligen? Att jag kanske borde fundera på alternativ sysselsättning. Skrivandet var uppenbarligen inte för mig. Take a hint! Någon föreslog att jag bara skulle ge ut boken själv så jag slapp ångesten. Det var några riktigt tuffa dagar, trots julisol och glass.

Sedan kom de första positiva signalerna från universum. Några andra gick in i Facebook-tråden och skällde ut han som föreslog att jag skulle sluta skriva. Sa att han var en idiot. Det kändes bra att få lite uppbackning. En trevlig redaktör från ett förlag hörde av sig på Messenger och skänkte några uppmuntrande ord. Och jag öppnade en lyckokaka efter att lite töntigt ha tänkt ”ge mig ett tecken” och fick ut en lapp med texten ”Ha lite mer tålamod så ordnar sig allt.” Det räckte för att jag skulle orka skriva igen efter sommaren. Och i oktober kom mitt ja.

Såhär i efterhand tänker jag att det egentligen var rätt dumt att räkna avslagen. Skrivandet är ju inte en ”number’s game”. Att förlag A säger nej till boken varken ökar eller minskar chansen att förlag B ska säga nej. Eller ja. Samtidigt vet jag att det är fler än jag som räknar avslagen. Som tar standard-nejen som en värdemätare. Men vet du vad … samma manus som tjugo förlag standardratade skickade en handfull personliga svar på. Något lade med ett lektörsutlåtande som de låtit göra. Och ett annat sa ja.

För det är så det är. Ena dagen är ditt manus en standardrefus. Nästa sitter tio personer och planerar redigering, omslag och lanseringen tillsammans med dig. Det hände mig, och det kan hända dig också!

6 reaktioner på ”Jag har fått över åttio refuser!

  1. TACK Per för ditt inlägg! Jag önskar att fler kunde berätta att det finns motgångar. Det ger hopp. 😊 Önskar ett inlägg på hur man orkar fortsätta, år efter år, refusering efter refusering, manus efter manus 😅

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s