Precis som Per berättade igår att han tog en lyckokaka och väntade på tecken letade jag också febrilt efter ett halmstrå att greppa.
Och jag hittade den. Jag hade skickat in mitt manus till tre förlag för att få en hint om att ja, det här är inte så tokigt – kanske till och med utgivningsbart så småningom. Och när jag slog mig ned på gräsmattan för att ha picknick med minstingen drog jag med fingrarna i det höga gräset (chanserna ökar att hitta en fyrklöver om man låter gräset växa lite mellan klippningarna) och där var den!
Fyrklövern. Bland 10 000 vanliga hittade jag den ovanliga.
I somras hittade jag min andra.
Lycka, rena turen, det är så det känns att äntligen få ett ja. För hur ska man annars förklara det? Så många duktiga skribenter, så många fina, intressanta och spännande manus som finns där ute. Hur förklarar man att vissa manus refuseras medan andra får ett ja?
Det lätta svaret är att man har tur. Det lite mer komplicerade svaret är att rätt manus möter rätt förläggare i precis rätt tid. Någon letar efter just det som du levererar. Men det som är rätt idag kanske inte är rätt imorgon. Tur och träff krävs, och en jäkla massa letande.
Och tänk om det istället är tvärtom. En förläggare sitter och letar bland manushögarna. Letar, letar och letar. Och plötsligt – bland 10 000 vanliga finns det ett som sticker ut. Lyckoträffen. Och tänk om den där lyckoträffen är just du!
Debutantbloggen 