Ett förlagsbesök värt att dö för: Min skrivresa, del 8

I juletid 2019, medan jag väntade på besked från förlag, såg jag en inbjudan på Facebook. Skriv med driv var den tilltalande benämningen på kursen som skulle genomföras med fysiska träffar i Stockholm varannan vecka. Perfekt för mig som (pre-C) ändå befann mig i den kungliga hufvudstaden minst lika ofta. Kursledaren Lisa Förare Winbladh är mångårig matskribent och har skrivit romanen Varken (utgiven på LB Förlag). Jag anmälde mig till kursen och med hjälp av GPS:en (som jag tidigare nämnt har jag taskigt lokalsinne) lyckades jag navigera mig till den rätta adressen.

Lisa tog emot med öppna armar, en smarrig soppa och vin till självkostnadspris. Vilken lyx! Som lök på laxen delade Lisa lokal med en modetidning som hade utrustat gästtoaletten med en arsenal av exklusiva tvålar, parfymer och krämer. Mätt i magen, glad i hatten och väldoftande om händerna satte jag mig i kurslokalen tillsammans med de andra deltagarna. Det blev en lärorik och inspirerande träff med massor av skratt och givande samtal. Lisa är skicklig på ”börjor” (hennes egen benämning på att få inledningen av en text att locka till vidare läsning) och att skriva med driv genom scenerna. Ingen av kursdeltagarna ville riktigt gå hem när tiden var ute, men till slut traskade jag tillbaka till hotellet, rund under fötterna av skrivrus och vin.

Två veckor senare hade jag just anlänt till Stockholm när sambon messade. Nu har Corona kommit till Sverige. Konstaterade fall i Stockholm. Du måste åka hem till Sundsvall.

Mitt svar: Aldrig i livet. Jag har skrivkurs ikväll.

Vissa saker är faktiskt värda att riskera livet för.

Jag fick uppleva ännu en magisk kväll med lärdomar, proffskockad mat, vin och parfym. Sedan satte nutidspesten stopp för det roliga. Kursen blev digital, vilket så klart var en bra lösning under omständigheterna men vi saknade att träffas. Lisa utlovade ett besök hos sitt förlag när restriktionerna lättade. Jag kände mig som Scarlett O’Hara när hon tar sig genom kriget, buren av hopp om vad som väntade därefter. When the war is over. Scarlett längtade efter den blodfattige träbocken Ashley. När restriktionerna lättar. Jag längtade in genom dörren till ett förlag. Helst på grund av ett antaget manus, men beggars can’t be choosers som man säger på utrikiska.

Sommaren kom. Smittspridningen sjönk. Tidig höst 2020 bjöd LB Förlag in Lisas aspirerande författare till en förlagskväll. Dagen innan eventet skickades en varning ut till de som anmält sig. På grund av stort intresse och begränsad lokal kan vi inte göra besöket Coronasäkert. Kom på egen risk.

Jag tvekade aldrig. Vissa saker är värda att dö för.

Utanför förlagets dörr stirrade jag på nyckelhålet. I min fantasi förvandlades det till ett nålsöga. Det var alltså så här det såg ut i verkligheten. Pyttelitet. Omöjligt att tråckla sig igenom. Jag fingrade på dörrhandtaget. Där inne väntade förlagsmänniskor. Mytiska varelser, med makt att förverkliga eller krossa drömmar. Gudar. Eller demoner med brinnande ögon? Nervös tryckte jag ner handtaget och fick för mig att det skulle vara låst.

Det var öppet.

Så snart jag kom in slappnade jag av. Ingen av de anställda hade horn i pannan, tvärtom var de supertrevliga och helt mänskliga. Som alltid när likasinnade träffas var lokalen full av sorl, skratt och förväntan. Det bjöds på chips och bubbel. Förlagets ägare, Louise Bäckelin, berättade om sin bakgrund inom branschen och hur hon startade eget. Det hårda arbetet och risktagandet lyste outsagt mellan raderna. Jag skämdes att jag någonsin tänkt illa om förläggare som refuserat mitt manus. Det hade helt enkelt inte varit bra nog att satsa på.

Med stor entusiasm berättade Louise hur viktigt det är att någon på förlaget brinner för det manus som antagits, annars blir processen därefter aldrig riktigt bra. Som exempel nämnde hon en fotbollsentusiast till förläggare (på ett tidigare förlag) som antagit ett manus om fotboll. Den fotbollstokige slutade strax därefter och kvarvarande medarbetare visste inte riktigt hur boken skulle nischas och placeras. Den sålde okej, men inte så bra som om fotbollstoken varit kvar. Jag tyckte att det var en intressant inblick i förlagens utmaning i att nå målgruppen för varje berättelse.

Sedan övergick Louise till att presentera kommande utgivningar. De första fyra böckerna var skrivna av etablerade författare. Axlarna på alla wannabes i publiken sjönk allt lägre. Känslig för sinnesstämningar ryckte Louise åt sig en annan bok. ”Det här kommer glädja er”, sa hon med ett uppmuntrande tonfall. ”Manuset kom ur spontanhögen.”

Jag log. Oddsen är skyhöga, men inte omöjliga att slå.

När kriget är slut. När pandemin är över. När mitt manus är bra nog att bli antaget.

2 reaktioner på ”Ett förlagsbesök värt att dö för: Min skrivresa, del 8

  1. Vilket härligt inlägg och viktig påminnelse med historien om den fotbollstokige. Det är nog superviktigt att de som ger ut boken (eller åtminstone någon inblandad) brinner för just den boken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s