Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Boksignering i bamba på jobbet.

Den här veckan har varit omtumlande. Världsoro blandat med boksläppseufori. Ångest med ren lycka. Nervositet med självförtroende. Det har varit vardag med jobb, handling, skjutsa till aktiviteter, boka utvecklingssamtal, påminna om läxor, lösa konflikter. Och det har varit fest, finkläder, maskara (ett barn på jobbet frågade: ”Har du nya ögonfransar?”), champagne, boksignering och intervju med Göteborgs Posten.

Bokebebisen är här!

Jag tror att jag behöver ett par dagar för att smälta allt, men den kvardröjande känslan såhär söndag eftermiddag när jag skriver det här (dagen efter releasefesten som inte slutade förrän vid tresnåret) är tacksamhet. Jag är så otroligt glad över att det finns så många som tror på mig. Som hejar på mig. Som säger att de alltid vetat att jag skulle ta mig hela vägen fram till utgivning, jag som själv fortfarande har svårt att tro att det är på riktigt.

Min roman har fått sin egen öl!

Jag är tacksam över att ha fina kollegor som fixar boksläppsfirande åt mig i bamba (göteborgska för skolmatsal), och att så många av dem ville köpa min bok, dubbelt så många som jag förväntat mig! Jag är tacksam över att ha vänner och släktingar som åkte långt för att komma och fira med mig igår. Som fixade fantastiska presenter och sa så många fina ord att jag knappt kunde ta in dem. Och jag är tacksam för alla närboende vänner och min familj som finns med mig i vardagen. Som alltid stöttar och lyssnar. Och för alla som skickar små bilder på min bok och talar om att de börjat läsa, jag har fått se Härifrån på frukostbord, i soffhörn, i solen på någons balkong, på tågresa … Det får mitt hjärta att svälla. Kanske kan mina ord betyda någonting för någon annan. Kanske är det här starten på något nytt.

En av alla fantastiska presenter, en Olivetti Lettera 32!

Det har varit några tunga år, för alla, för världen. För mänskligheten. Krig och konflikter, pandemi, miljöförstöring, klimatförändringar och alldeles för många maktgalna män. Sånt tär. Och är man som jag en person som brottas med ångest och överdriven oro även i lugna tider så har det varit utmattande. Det är lätt att sugas ner i mörkret, lätt att få dåligt samvete om man är glad, lätt att fastna i sitt eget huvud. Lätt att känna att hoppet är ute. Men jag tror inte att det är det. Jag tror att många bra saker kan komma ur det svåra. Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. (Nej, jag kunde visst inte hålla mig från att citera Håkan Hellström idag heller. 😉)

Jag har kämpat de senaste åren. Mest mot mig själv, eller kanske med mig själv. Och det har inte varit lätt, jag har haft många tunga stunder, men jag har lärt mig en himla massa längs vägen. Jag har blivit stark. Starkare. Jag upplever en mäktig sorts frihet av att jag nu vågar prata öppet om min ångest, jaha, so what, sån är jag. Alla har väl något att tampas med. Och som med de flesta sorters monster så krymper ångesten i ljuset. Och ljus, det har jag verkligen fått bada i den senaste veckan.

Tänk att jag en dag skulle få signera mina egna böcker!

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont.
Fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod.
Som ett hjärta som vägrar sluta slå. När varje bön gått åt, fortsätt.”
– Håkan Hellström

4 reaktioner på ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

  1. Man kanske kan tänka att ångest kan vara något fint också? Att det visar på en tänkande kännande människa, ett djup? Och att ångesten kan hjälpa till att få syn på det vackra, ännu starkare och finare.
    Att din ångest också givit dig alla de där nyanserna, känsligheten, som gör att just du skriver så bra.

    • Ja, så är det. Jag kan inte ha det ena utan det andra, på gott och ont. Det gäller bara att hålla balansen, men det blir jag bättre och bättre på. Och att våga är förlösande, på många sätt. Våga vara öppen, våga skriva fritt, våga lämna ut det sårbara. ❤ Kanske hjälper det någon.

  2. Så fint. Och ja nu får du bada i lite mörker några dagar för att kompensera all lycka när bokbebisen välkomnades till världen.

    • Jag tror banne mig att solen lyser idag med, kanske får ljuset stanna ett tag till. 🙂 ❤ Jag är ganska säker på att det bland annat är ditt glitter som dröjer sig kvar här i vrårna. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s