Jag går ofta till sängs med mitt manus

Jag vet inte vem som kom på det här med att manus måste vila. Jag menar, hur ofta? Hur länge? Måste det gå i dvala, eller räcker det med en tupplur? Varför ska det ens vila? Så tvivlet hinner slå rot ordentligt? Ska man låta manuset vara så länge att man har glömt allt? Eller kan det helt enkelt vila sig i form?

Alla skrivråd ska man ta med en nypa salt. Testa lite lagom, utvärdera och sedan göra igen, om det gjorde manuset bättre. Mitt manus har nu gått in i den sista vilopausen. Jag har stoppat om det riktigt omsorgsfullt och väntar nu på att det ska väckas igen lagom till den 26 maj när det nyvaket ska ut och möta omvärlden.

Tanken med att låta sitt manus vara under en längre tid är i grunden god. När man plockar fram det igen kan det hända att man läser det mer som en förstagångsläsare än som författare och då kan man lättare upptäcka felaktigheter. Men helt ärligt – visst är det jobbigt att ta fram det där manuset igen efter dvalan och man upptäcker att man har glömt precis allt. Och lika överraskad som man kan bli över hur bra det ändå är, lika mycket kan det svänga åt andra hållet och man inser att här behövs det jobbas!

Nej, jag är inget stort fan av ordinerad vila vad gäller manus. Hellre kör jag på. Varje dag, eller i alla fall så regelbundet att jag inte måste dubbelkolla stavningen på huvudpersonens efternamn hela tiden. Jag tar ofta med mig manuset i sängen om kvällarna. Tänker att nu minsann ska jag komma någon vart. Sex gånger av sju slutar det med att vi båda två somnar utan att något har blivit skrivet. Ibland försöker jag att ta med mig två manus om kvällen, det blir sällan bra.

Nu har jag äntligen tid att ägna mig åt min älskade tvåa, uppföljaren till min debutroman. Jag lovar mig själv att göra färre nybörjarmisstag den här gången. Jag ska bli en bättre författare till bok nummer två. Men jag kommer fortsätta ta med mig manuset i sängen, med förhoppningen om att kanske komma någon vart just den här gången …