Under julledigheten 2020 ägnade jag mycket möda åt den allra sista finslipningen av mitt debutmanus. Vid den här tidpunkten i redigeringen är man som författare fullkomligt hemmablind. Ett användbart verktyg för att ändå upptäcka småfel som kvarstår i texten är att lyssna på den. Word har en uppspelningsfunktion. Rösten låter syntetisk och vissa förkortningar läses ut på ett sätt man inte förväntat sig. Till exempel blir ”Mm” (i betydelsen ett jakande svar) ”millimeter” när Microsoft Bengt uttalar det. Men när man vant sig vid bristerna i programvaran är den guld värd. Orden markeras samtidigt som Bengt talar, vilket gör att öga och öra samverkar om att hitta fel.
Det allra sista jag ville säkra innan skick till förlag var att manuset fungerade som ljudbok, framförallt i dialogavsnitten. I tryckt text vägleds läsaren av radbyten som visar att en ny person talar, men det syns ju inte i ljud. En duktig uppläsare (alltså en levande, inte Microsoft Bengt) underlättar för lyssnaren genom pauser och variation av rösten men författaren måste ändå ha tydliggjort vilken karaktär som säger vad i ett samtal. Samtidigt är det viktigt att inte strössla med ”sa han”, ”sa hon” utan bara ha citatgivare när det behövs.
För att avgöra balansen slet jag mig från datorn (sitter jag vid den kan jag inte avhålla mig från att pilla i texten och då tappar jag sammanhanget i berättelsen) och gick långa promenader i skogen, rustad med powerbanks eftersom den bistra vinterkylan och uppläsningsfunktionen sög batteri lika girigt som en nyfödd kalv suger råmjölk ur kossans spene. Manuset var i gott skick och det var tur, för varje gång jag stannade, tog av min handske och antecknade en missad eller överflödig citatgivare i mobilen frös mina fingrar till is. Men vad är lite frostskador mot ett finslipat manus? Ingenting. Man måste offra sig för konsten.
Till slut fanns inget mer för mig att peta i. Manuset var redo att skickas till förlag. Första gången jag gjorde det, hösten 2019, var jag uppspelt och hoppfull. I januari 2021 var jag modfälld på ett sätt som är högst olikt mig, glad skit som jag anser mig vara. Den här gången hade jag gjort allt jag kunnat och ifall manuset återigen skulle mötas av refuser hade jag ingen plan B.
Jag avskyr att inte ha en plan B.
Kvällen då jag tryckte på sändknappen till förlag var en deppig historia. Jag sa till sambon att jag aldrig skulle skriva en endaste rad till, ifall manuset inte blev antaget. Varför skulle jag lägga så mycket tid på något som ingen ville ha? Klok som sambon är så hällde han upp vin åt oss båda.
”För att fira”, sa han.
”Det är inget att fira att jag ska få pisk igen”, svarade jag.
”Nänä”, sa han. ”Nu tittar vi på ett avsnitt av Vänner, det brukar alltid få dig på bättre humör.”
Medan skratten klingade från TV:n tog jag en klunk vin och bad en tyst bön om att mitt manus var redo att flyga.
Debutantbloggen 