Jag pratar med min formgivare via en mellanhand. Jag vet inte ens vad min formgivare heter. Vi pratar via min kontakt.
”Formgivaren undrar vad du har för önskemål på omslaget.”
Jag svarar med en hel uppsats, längre än synopsis. Det är en kille och en tjej – och sen är det en tjej till och en kille till. Och några killar till. Hav, blommor, tomater och en båt – glöm för all del inte båten. Och kärleksbrev, gamla sådana. Och en morfar, och en gubbe och ett par gubbar till, och en …
”Formgivaren har ett förslag.”
Jag vågar knappt öppna mailet. Tänk om jag hatar omslaget. Men det gör jag inte. Jag älskar det! Trots att min huvudperson inte riktigt ser ut så. Ber min mellanhand att hälsa formgivaren att vi behöver en ny bild.
Jag letar bilder. Formgivaren letar bilder. Mellanhanden skickar mail kors och tvärs och jag tänker. Det som får droppen att tippa över är att min lilla treåring vill ”se ut som hon när hon blir stor”. Min lilla prinsesstjej tycker alltså att tjejen på omslaget är så fin att hon vill se likadan ut. Vi kör på bilden! Jag får ändra i manus istället. Justerar lite här och lite där. Vad gör man inte för konsten? Men jag ber mellanhanden fråga om det går att få in en sjöbod, ett nät och några tomater också. Och när jag gör det skäms jag. Vem är jag att ha synpunkter på någon annans konstverk? Å andra sidan är det min bok och jag vill att det ska bli så fint som möjligt. Förstås.
”Formgivaren har ett nytt förslag.”
Hon ler mot mig på omslaget, min Amanda, som jag nästan bytte bort på grund av hårfärgen. Och Russ ler mot henne. Jag erkänner, det blänker till i ögonvrån. Som tur är har jag mycket jordnära tonåringar i huset och jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten. Det är perfekt, hälsar jag formgivaren. Via mellanhanden.
”Formgivaren hälsar att det är roligt att du tycker det blev bra.”
Jag inser att det är ett genidrag av formgivaren att vara anonym. Jag kan bara ana hur många ändringar, kommentarer, önskemål och detaljer som det skulle kunna divideras om vid framtagandet av ett bokomslag.
Jag skulle vilja hylla alla formgivare denna fredag. Alla som inte lyssnar på vad författaren önskar sig utan som gör en egen bedömning och utifrån sitt kunnande och sin professionella blick gör ett helt eget förslag. Som vågar göra något nytt. Som vågar låta bli att göra något unikt. Som trots att bortvända kvinnoryggar och sirliga typsnitt just nu har blivit utskällda i feelgoodvärlden är stolt över de omslag som har gjorts. Min formgivare sätter även inlagan på boken. Jag skickar de absolut sista korrändringarna och känner mig väldigt nöjd med att boken snart ska gå till tryck!
”Formgivaren har tyvärr gått på två veckors semester.” Hälsar mellanhanden. Men inte ens det gör något. Vi är nästan, snart, jättesnart, i mål.
Debutantbloggen 