Det efterlängtade mejlet: Min skrivresa, del 11

Mitt omarbetade manus skickade jag bara till några få förlag, och det jag hoppades mest på var ett positivt svar från Lind & Co. De kontakter jag haft med Mattias Boström gav mig en bra magkänsla eftersom det verkade som om han trodde på storyns potential. Strax efter jul hade han mejlat och frågat hur redigeringen gick. Efter att ha krälat på knä framför förlagen och slickat deras dörrmattor under så lång tid (jaja, lätt överdrift, men jag är författare och har därmed rätt att dramatisera), var det balsam för mitt sårade författarego att en förläggare var genuint intresserad av att läsa mitt manus.

Drygt två veckor efter manusskick fick jag följande korta mejl av Mattias:

Läser just nu. Jäklar vad bra det är! Oerhört läslockande. Jag försöker hitta alla upptänkliga lässtunder. Återkommer så fort jag har läst klart.

/M

Jag började nästan gråta av lycka. Det verkade onekligen lovande, även om jag aktade mig för att ta ut segern i förskott. Men i takt med att dagarna tickade förbi kröp tvivlen in i tankarna. I den positiva refus jag fått på den tidigare manusversionen stod det att början var bra. Förhoppningsvis berodde Mattias entusiastiska delrapport på att jag lyckats höja nivån i starten ännu ett snäpp, men tänk om jag inte lyckats fixa till fortsättningen? Kanske Mattias lagt ifrån sig manuset halvvägs igenom, suckat besviket och nu var i färd med att formulera den dåliga nyheten i ett mejl som snart skulle dimpa ner i min inkorg.

Att säga att jag kollade mejlen ofta är en underdrift. Att berätta exakt hur många gånger per dag jag gjorde det, vore liktydigt med att stämpla ”Dåre” i pannan.

Fredag vecka 5 (i den nya tideräkning som börjat då jag skickade manuset till förlag) satt jag i Teamsmöte hela eftermiddagen. När mötet var slut bestämde jag mig för att kolla min privata mejl ännu en gång. Om inget besked kommit skulle det dröja minst till nästa vecka. Även förläggare tar ju helg.

Tämligen håglöst klickade jag upp mejlen. Där fanns ett från Mattias. Hjärtat gjorde ett konstigt hopp innan det skenade iväg likt en skrämd häst. Jag tvivlar på att jag skulle få mer puls under pistolhot. Max är max, liksom. Jag kan inte med ord förklara känslorna som strömmade igenom mig när jag läste mejlet men ni som själva har försökt att få ett manus antaget kan säkert föreställa er.

Hej Tua!

Jag måste bara säga att ditt manus ”Konungens sändebud” är suveränt bra! Jag instämmer i Lenas beskrivning på alla punkter, för det är verkligen ”smaskigt, effektivt, fartfyllt och spännande”. Jag sveptes med i handlingen, sögs in i miljöerna, brydde mig om karaktärerna och frossade i romanceinslagen. Om jag som manlig läsare gör detta så tror jag att kvinnliga läsare kommer göra det dubbelt upp. Matilda är dessutom en så stark kvinnlig huvudperson som jag verkligen tror kommer gå hem hos läsarna.

Det här är så oerhört välskrivet – även rent allmänt som historisk roman – och kommer locka läsare långt utanför de vanliga romancedyrkarna. Om historisk romance är så här bra så förstår jag inte varför jag läser andra genrer.

Jag hade ursprungligen tanken att det här skulle kunna funka riktigt bra som ljudbok. Men du förstår kanske att jag nu även är helt förvissad om att det här kommer att bli riktigt kommersiellt gångbart i en inbunden, tryckt utgåva.

Lind & Co vill sålunda erbjuda dig att komma ut med ”Konungens sändebud” som inbunden bok och ljudbok under 2022. Preliminärt för utgivning våren 2022, men det kan också bli senare under året om vi tror att boken har bättre chanser att få ett genomslag då. Det är ju långa ledtider inom förlagsbranschen, och jag kan lova att det som känns så avlägset just nu ändå kommer att vara tid som behövs för ytterligare finputsning av manuset, omslagsarbete, införsäljning och PR-insatser.

Om du är intresserad av mitt erbjudande så sätter jag samman ett kontraktsförslag som du får titta på.

Bästa hälsningar,

Mattias

Och nu tror ni säkert att detta inlägg avslutas med ett: Hell yes, klart jag vill ha ett kontraktsförslag! Men då misstar ni er. Jag trodde inte på vad jag läste. Hade mitt svältfödda författarego omvandlat en väldigt positiv refus till ett antagningserbjudande? Kanske all längtan gjort att det till slut slagit slint i skallen på mig.

Sambon arbetade i rummet intill. Jag gick dit. Han hade hörlurar.

”Är du i möte?” mimade jag.

Han tog av sig lurarna. ”Vad är det?”

”Kan du komma och läsa ett mejl?”

”Vaddå för mejl?”

”Det får du tala om för mig, för jag vet ärligt talat inte. Just nu tvivlar jag starkt på min egen läsförståelse.”

Sambon följde med till min skrivhörna och läste mejlet med ett alltmer förbryllat uttryck i ansiktet. När han var klar tittade han på mig. ”Men är du inte glad?”

”Står det vad jag tror att det står?” frågade jag.

”Du har fått ett erbjudande om antagning”, sa han tålmodigt.

Då jublade jag. Åh, vad jag jublade. Och jublet har bott kvar i mig ända sedan dess. Ibland sjunger det tyst i hjärtat, ibland brister det ut i full volym, som i förra veckan då jag äntligen fick hålla Konungens sändebud i handen för första gången.

2 reaktioner på ”Det efterlängtade mejlet: Min skrivresa, del 11

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s