Tidplan och russindoft

Julen 2020 närmade sig och jag hade bestämt mig för att bli klar med Linnés arvinge under de följande månaderna. Jag skapade en tidplan med kvantitativa mål – textmassan skulle öka med 5 000 tecken i veckan. (Ett fjuttigt beting, har jag förstått i efterhand, men lagom för mig.)

Mot slutet av februari skulle den allra första versionen vara klar. Då skulle texten få ligga i träda i en vecka. Sen skulle jag redigera den en gång till, och därefter leverera den till några provläsande kompisar. Deras synpunkter skulle förstås leda till ytterligare redigering, och lagom till Valborg skulle jag skicka in mitt bearbetade manus till förlag. Så många förlag som möjligt, och alla på en gång. Efter några månader skulle jag veta om det blev något.

Det var min tidplan.

NU

Om man nu ger ut en bok kan det väl vara kul med en fest, och om man nu har en fest kan det väl vara kul om det tas foton på gästerna. Och om gästerna skulle känna för att lägga ut bilderna för allmän beskådan kan det väl vara kul om bokomslaget figurerar någonstans i bakgrunden, till exempel överallt.

Därav den nödvändiga fotoväggen.

Paketet är tungt men ganska behändigt, jag kan cykla hem med det från Shahwan Livs, trots att hela schabraket mäter 3 x 2,4 meter i monterat skick.

Jag öppnar emballaget i vardagsrummet, och det är inte färgprakten eller avsaknaden av monteringsinstruktion som gör starkast intryck, utan den skarpa doften. Den ökar i intensitet när jag vecklar upp det gigantiska, vaxduksliknande konstverket på golvet. Jag monterar och känner mig yr. Kan det vara den färska tryckfärgen? Doften påminner om russin, dadlar eller kanske fikon. Men den är massiv. Besinningslös. Ursinnig.

Jag kan inte förpesta Café Opera med detta.

Jag öppnar dörrar för att skapa korsdrag och vädra ut den svåruthärdliga, söta stanken. Det blir iskallt i huset, men efter några timmar är alla spår av russin borta. Skönt.

Mina barn kommer hem från skolan och frågar omedelbart vad det är som luktar. Jag anar att problemet inte är löst. Det är bara mitt luktsinne som har slagits ut. Jag inser nu också att doften letat sig upp på övervåningen och håller på att installera sig i samtliga rum, kanske för gott. 

Nu gäller det inte bara Café Opera. Nu gäller det vår framtid.

Jag övertalar min dotter att hjälpa mig förkorta sidostolparna så att vi kan bära ut den sanitära olägenheten på altanen. Lite vårluft och vårsol är kanske räddningen. 

”Ta det försiktigt!” säger jag och gör ett långt, ganska diskret skrapmärke i taket. Till sist får vi ut hela härligheten. Den välgörande vårbrisen tar tag i duken, som nu blir ett imponerande segel. Tur att vi vände den otryckta baksidan utåt, så grannarna inte undrar vad vi håller på med. Även om all pr är bra pr.

”Vad kostade den här?” frågar min dotter.
”Hämta stenar”, säger jag. ”Vi måste säkra den.”
”Stenar? Vi har väl inga…”
”Fyra stora stenar. Nu!”

”Släpp in mig! Jag står inte ut!”

Konstruktionen är robust och tar knappt någon skada alls när den faller omkull. Första gången. Det andra fallet är lite mer förödande. När vi kånkat in väggen igen säger mina barn häpet att doften har försvunnit. Skönt! Problemet är löst. Fotoväggen är tilltufsad, men fortfarande en fotovägg.

Då kommer min fru hem. Jag förnimmer hennes fasa redan innan frågan hörs från hallen:

”Vad är det som luktar?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s