Jag har aldrig haft några förväntningar på att min debutroman ska sälja bra, bara förhoppningar om ett positivt mottagande hos dem som tar del av berättelsen. Ungefär två veckor innan Konungens sändebud skulle släppas drabbades jag av en svacka. Plötsligt insåg jag att folk faktiskt skulle LÄSA det jag skrivit. Herregud. Jag regredierade (fan vad svårt det där ordet är, jag kan knappt uttala det och måste alltid kolla upp stavningen) till en femårings nivå och sa till sambon att jag tänkte kontakta min förläggare och meddela att jag ångrat mig. Att mitt mål varit att bli antagen och att den fjädern i hatten räcker mer än väl för mig.
”Jamen mejla Mattias och säg att du vill blåsa av boksläppet då”, sa sambon, klok nog att alltid provtrycka mina överdramatiska infall.
”Nämen det går ju inte”, jämrade jag fram och krullade ihop mig i fosterställning på soffan. ”Fattar du inte att förlaget gjort en investering i mig och mitt författarskap? De har ju FÖRVÄNTNINGAR!”
Där slog det mig, skillnaden mellan förhoppningar och förväntningar. Det ena varmt och pirrande, det andra förpliktigande och allvarstyngt. Jag har ju ett jobb och kan obekymrat gå vidare i livet om min debutroman floppar, medan förlagsfolket lever på att ge ut böcker som måste vara lönsamma.
Lönsamma. Gulp.
Jag har arbetat inom näringslivet i hela mitt liv. Vem vill vara den olönsamma investeringen? Besvikelsen. Felsatsningen. Med ens blev boksläppet något mycket större än att mitt författarego ska smörjas medhårs av ett förhoppningsvis positivt bemötande. Om boken inte får genomslag, hur ska jag kunna åka till förlagets event under Stockholms bokhelg och se ägaren i ögonen, när jag berövat honom hans rättmätiga avkastning? För att inte tala om förläggare och redaktör som kanske blir dragna i sträckbänk och inte kan ställa mat på bordet åt sina barn ifall de klandras för mitt misslyckande. Vad vet jag. Jag har ingen aning om branschens villkor (men är inte främmande för att spekulera vilt i medeltida termer).
Själv har jag redan fått min lön. Och då pratar jag inte om garantihonorar eller royalty, utan om glädjen jag upplever varje gång boken hittar sin målgrupp. En sådan här recension är långt, långt mer värdefull än pengar för mig:
Därutöver har jag haft förmånen att andlöst betrakta hur Konungens sändebud klättrat till plats 9 på Storytels topplista. I konkurrens med en massa bästsäljande författare är detta faktiskt smått osannolikt, särskilt för en historisk romance.
Så mig går det verkligen ingen nöd på. Jag är lycklig. Har fått ett kvitto på mitt skrivande som jag inte ens vågat drömma om. Men nu återstår det att med högt buren haka kunna gå in i förlagets lokal under Stockholms bokhelg och slippa gömma mig bakom ett blomsterarrangemang.
Jag har läst beräkningar om hur mycket en bok behöver sälja för att vara lönsam för förlaget och det är många exemplar, långt fler än en debuterande författare brukar lyckas med. Så här kommer en skamlös vädjan: köp Konungens sändebud till er själva och hela bekantskapskretsen. Lyssna på ljudboken. Bjud in vänner att lyssna på den. Helt enkelt: hjälp mig att våga se förlagsfolket i ögonen den 20 -21 maj.
Tack på förhand.
Nota bene: Inlägget är en produkt av min livliga fantasi och inneboende nojor. Det ska på intet sätt kasta en skugga över mitt ytterst seriösa och garanterat sträckbänksfria förlag eller min fantastiske förläggare. Han har varit underbart positiv genom hela boksläppet och omhuldat min känsliga författarsjäl på ett föredömligt sätt. En äkta nutida riddare!
Debutantbloggen 