Det må vara långfredag idag med utsikter om en väldigt utdragen dag, men den längsta natten på länge upplevde jag i samband med askonsdagen.
Det var väntat. Förkyld treåring som somnade redan kl 19. Det kan inte bli annat än katastrofnatt. Redan vid midnatt började det. ”Kan jag få en saga?”
De första timmarna var jag väldigt tålmodig och serverade till och med nattamat på sängen likt Pippi Långstrump. Till efterrätt tog vi glass. Men i takt med att mitt sömnbehov ökade minskade tålamodet och det gick tyvärr ganska fort.
Vi blev osams, vilket barnets pappa uppfattade genom stängda dörrar. Jag bet ihop och lugnade ned barnet till en ganska oengagerad variant av Bockarna Bruse, men när pappan uppenbarade sig i dörren var det helt uppenbart att jag inte längre dög. ”Jag vill att pappa ska ta över!”
Han har en ovanlig förmåga att kunna leverera den ena improviserade berättelsen efter den andra. Han kan få den lilla åhöraren att skrika av skräck ena sekunden för att i nästa stund rulla ihop sig av skratt. Men framför allt kan han få henna att ligga stilla, hur länge som helst, bara genom att berätta använda sin röst.
Två timmars sömn stod mellan mig och arbetsdagen. Två värdefulla timmar. Men precis då var det som omöjligt att koppla av. Jag var irriterad, besviken på mig själv och dessutom hade jag inte borstat tänderna efter glassen. Jag lyssnar inte ofta på ljudböcker, men kom på att jag hade Ella-Maria Nuttis debutbok Kaffe med mjölk att läsa i bokcirkeln, en bok som jag har skjutit upp, just eftersom den inte finns som ebok på Storytel.
Marie Richardsons mycket behagliga och lugna röst fick mig lugnare även om dedikationen ”Till mamma. Såklart”, gjorde mig lite gråtmild. Men orden därefter förstod jag inget av. Något om en tunn tråd, vilse mellan dröm och verklighet och jag tänkte att jag kommer inte förstå något av handlingen om det ska fortsätta såhär. Och då slutade dikten och berättelsen tog vid. Phu!
Jag kan se i efterhand att jag sov gott till de första 36 minuterna av Nuttis bok. Om jag sedan stängde av den i sömnen eller om den stängde av sig själv vet jag inte, men jag lovar att läsa om varenda minut igen, när jag är vaken. Och jag skänker en tacksam tanke till alla barnboksförfattare där ute som gör vaknätter lite mera uthärdliga för oss som inte hade den där omedelbara fantasin att ösa ur utan som måste förlita oss på att det finns barnböcker med sagor för alla åldrar och tillfällen, inte minst under långa, långa, nätter.
Debutantbloggen 