Flyhänt är ett vackert ord, såväl i uttal som betydelse. Tröghänt torde vara motsatsen och är något jag drabbats av. Fingrarna rör sig segt över tangentbordet, hjärnan får ingen ordning på idéerna och vid minsta motstånd lägger jag igen laptopen hellre än att streta mig igenom det motiga. Varför? Min debutbok har nyligen släppts och massor av läsare har hört av sig och frågat när uppföljaren kommer, eftersom de längtar efter att veta hur det går för Matilda och Trond. Gudskelov kan jag svara att tvåan redan är skriven och att jag är mycket nöjd med hur den blev. Men trean … däri ligger min vånda. Allt beröm över ettan och att min förläggare tycker att tvåan är ännu bättre har paradoxalt nog fått kreativiteten att knyta sig. Den avslutande delen i en trilogi ska ju vara den allra bästa, ett crescendo som lämnar ett outplånligt avtryck i läsarens hjärta. Milda makter. Hur ska jag klara att åstadkomma det?
Jag har skrivit en massa scener men strukit nästan lika många. Som att trampa i kvicksand, simma i tjära. Någon enstaka gång glimmar det till och jag märker att scenen har potential. Då skriver jag ivrigt på, men bara tills jag slår tån i nästa tröskel. Aj aj. Likt ett tjurigt barn skjuter jag undan datorn, kurar ihop mig i soffhörnet och äter choklad. Chips. Ostkrokar. Allt som kan lindra prestationsångesten.
Jag tittar på bra filmer. Läser och lyssnar på böcker. Dövar det dåliga samvetet med att intala mig att prokrastineringen kan klassas som studier. I dialog. Gestaltning. Dramaturgi. Visst, det ligger ett korn av sanning i det, men inom mig vet jag att jag bara skjuter det oundvikliga framför mig. Boken ska ju skrivas. Ju förr jag tar itu med uppgiften desto bättre.
Den här bloggen är en underbar ursäkt att slippa ägna sig åt sitt manus. Det är så mycket enklare att producera korta texter än en hel bok. Jag ägnar alltför mycket tid åt att välja bilder till mina inlägg. Har jag ingen lämplig går det att spendera timmar med att skapa egna i Powerpoint. Leka grafisk designer när jag egentligen borde utveckla mitt författarskap. Eller min uthållighet, det går nog på ett ut.
Grejen är att jag har varit uthållig, på gränsen till dårskap. När jag skrev de första två böckerna behövde jag inte ta mig i kragen för att sätta mig vid datorn, tvärtom, jag klarade knappt av att slita mig från den. I julas, när bok två var inskickad till förlaget, var det meningen att jag skulle ägna all ledig tid åt trean. Jag väntade på att manin skulle gripa tag i mig, den som väcker mig tidigt på morgonen och driver mig att arbeta hela dagen och långt in på kvällen. Men likt Jesus lyste manin med sin frånvaro. Jag väntade tålmodigt. Och jag väntar ännu.
Själv är bäste psykolog har jag alltid tyckt. Ingen vet bättre än jag vad som väcker mitt jävlaranamma. Kniven mot strupen fungerar, men utgivningen av trean ligger så långt fram i tiden att eggen känns slö. Förra veckan skrev jag om rädslan för att inte infria andras förväntningar. Inlägget gav mig en idé. Skräck är en potent drivkraft. Kunde jag nyttja den för att få tummen ur? Så under påskledigheten, varje gång jag velat ägna mig åt annat än manuset, har jag visualiserat att jag träffar min förläggare på Stockholms bokhelg.
”Hur går det med trean?” frågar han.
Rädslan att inte kunna svara Bra! har gett skrivandet en rejäl skjuts framåt.
Debutantbloggen 