Det är inte jag som är barnslig, det är du som är en bajskorv.

Bild lånad från Art Riot.

Japp, det är ett uttryck som används ofta här hemma. Det funkar liksom att ta till lite närsomhelst, när man behöver lugna ner en situation eller bara på ett vänligt men bestämt sätt vill tala om att jag har rätt och du har fel. Och håll i hatten, men det är med det vi går in i dagens inlägg.

Jag fick ett meddelande från en person jag inte känner på Instagram. Det händer emellanåt, speciellt eftersom jag känner ganska få människor i verkliga livet. (Och de som vill prata med mig är påfallande ofta piloter eller läkare och heter James eller Anthony och är väldigt amerikanska och väldigt snygga, så eventuellt flyttar jag inom kort till Florida och blir hemmafru, jag ska bara skicka över lite kontouppgifter och lösenord först.) Men de gånger, som den här, det är ett öppenhjärtigt meddelande från någon som tagit sig tid att skriva till mig för att uttrycka sin uppskattning för, eller igenkänning i, mina texter så känns det alltid extremt mäktigt. Det är en livsdröm, att nå fram med mina ord.

Den här personen, vi kan kalla hen X, skrev en massa fina saker som gjorde mig väldigt glad. (Ni som skrivit till mig ska veta att jag blir alldeles pirrig varenda gång jag får en reaktion, min primära instinkt är alltid ”hjälp, nu är någon arg på mig”, och när det istället är kärlek suger jag in det långt inuti mig.) X gjorde mig också uppmärksam på att det i senaste numret av Skriva, bland de femtio tipsen för aspirerande romanförfattare fanns ett som direkt anknöt till min själsliga sylta.

Det visade sig att X och jag har en gemensam ståndpunkt: vi gillar patos. Vi gillar böcker med mening och känslor. Både att läsa och att skriva dem. Och vi enades genast om att det var dags att starta en revolution, så knyt nävarna i luften för: Mer Patos i Litteraturen!

Nej, men det väckte tankar i mig, som vanligt. Det där ordet, ”patos”. Vad är det? Jag ser det som en styrka, en ryggrad, modet att våga ha ett budskap och stå för det, även i motgångar. Andra tolkar det i betydelsen patetiskt, barnsligt, någonting man definitivt borde ha vuxit ifrån vid 42 års ålder. Flera av de andra råden i Skrivas artikel handlar om att hitta sin röst, skriva om det man själv är intresserad av, våga vara sann. Det tycker jag är skitbra råd, för på så vis blir det ju en stor bredd på litteraturen, våga följ din egen väg, oavsett om det resulterar i avskalad poesi eller blodiga thrillers, romantiska komedier eller dystopisk fantasy, eller kanske en roman om två tonåringar som längtar efter att bli älskade och accepterade som de är. Med känslor och hela faderullan.

Jag spenderade hela min uppväxt med att försöka vara en stenstod: oåtkomlig, orubblig, ingenting skulle få nå in under mitt skal. Vilket det såklart gjorde, skalet läckte som ett såll, men åt andra hållet funkade tätningen bättre. Väldigt lite rann ut, jag bet ihop om alla reaktioner eftersom jag aldrig var säker på att de var de rätta, bättre då att stänga av hela skiten. Det enda jag inte kunde stänga av var mina ständigt blossande kinder, de avslöjade mig varenda gång. Även i vuxen ålder har jag förlitat mig på den här taktiken (man kan ju tycka att jag borde ha insett dess brister tidigare, men invanda mönster är jäkligt starka), och mina kinder har fortsatt att förråda mig. Men det har alltid funnits en plats där jag låter känslorna flöda fritt: i skrivandet.

Jag säger inte att alla borde skriva på det sättet, verkligen inte, men jag skulle bli så ledsen om det sitter någon som jag därute och läser det där rådet och tänker att ”fan, jag måste sluta känna med mina karaktärer”, eller ”herregud, jag som faktiskt hade något jag ville säga med min berättelse, det måste jag genast stänga av”. Gör inte det. Släpp fram det istället. Släpp ut det, skriv ner det, låt det finnas. Låt det ta plats. Låt det dallra och smeta. Var stolt över det. Och om någon går igång på ditt patos, om någon retar sig på det (eller för all del uppskattar det och tar sig tid att skriva ett fint meddelande till dig), tänk då på att det är ett bevis på att dina känslor har nått fram och väckt känslor i någon annan. Känslor som den personen har svårt att hålla inne. Det är jäkligt mäktigt.

Och om du nu är en av de som tycker att jag har fel i min vurm för patos, kom ihåg: det är inte jag som är barnslig, det är du som är en bajskorv.

2 reaktioner på ”Det är inte jag som är barnslig, det är du som är en bajskorv.

  1. Sällan läser jag nuförtiden något som får mig att utvecklas, men här tog du mig ett steg uppåt i insiktens karriär. Tack för det.

    • Roligt att höra! 🙂 Det finns ju så många olika perspektiv och åsikter, jag är glad att jag kunde bidra med en vinkel som kändes utvecklande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s