Bekräftade fördomar

När mitt manus blev antaget av förlag fick jag humoristiska kommentarer om att jag nu tillhörde kultureliten och snart skulle springa på kändisfester. Jag protesterade häftigt. Sa att det var fördomar om författarlivet. Att min typ av bok inte leder in i finsalongerna.

Jag hade fel. Nu har jag frotterat mig med kändiseliten på Café Opera. Inte på grund av min egen bok utan Samuels. Men ändå. Utan min bok hade jag inte skrivit på Debutantbloggen och då hade jag inte lärt känna någon som känner kändisar. Så via några krokiga omvägar har Konungens sändebud ändå lett mig in i finsalongerna.

Och hur var då Samuels releasefest för Linnés arvinge? Jo, storslagen. Proffsig. Som att befinna sig i en TV-produktion. Kanske jag inte borde ha blivit överraskad av detta, då Samuel jobbar med … ja just det, TV-produktioner. Men ändå. Jag är lätt att överraska eftersom jag alltid går in i nya situationer utan förväntningar. Det blir vad det blir, liksom. Och den här balen på slottet var alldeles, alldeles underbar.

Petra Mede höll författar-/förläggarintervju på scen med den unika och sardoniska underton som bara Petra kan åstadkomma. På ren norrländska: Skitkul! När samtalet led mot sitt slut tog några män plötsligt ton. Andra stämmor föll in. En mäktig körsång spred sig genom lokalen. Ståpälsen reste sig på armarna och tårarna brände i ögonen. Orphei Drängar! Återigen, jag borde inte ha blivit överraskad. I tjugofem år har Samuel sjungit i den välrenommerade kören och dessutom varit dess konferencier i drygt tio år, så egentligen var deras framträdande inte långsökt. Men ändå. Jag blev överraskad. Hänförd. Stod mitt i en flashmob, vilket aldrig hänt mig förut. När sången klingade ut klappade jag den närmaste drängen på axeln och kraxade fram något positivt ur en gråttjock hals. Vad jag sa minns jag inte. Men ändå. Jag hoppas att jag förmedlade känslan som han och de andra sångarna väckt i mig.

Stefan Brunzell & Co stod för ett annat musikinslag som förgyllde kvällen. Fotograf: Karl Liljas

Dagen efter satte jag mig på tåget hem till Sundsvall och började läsa Linnés arvinge. Jag sveptes in i magin direkt, ända från prologen. Det brukar inte hända mig. Jag är alltid lite avvaktande i början av en ny bokbekantskap. Berättelsen måste förföra mig, visa sig värdig min tid. Och det gjorde Samuels. Med råge. De dryga tre restimmarna försvann i ett nafs. Plötsligt insåg jag att tåget stannat på Sundsvall C. I panik rafsade jag ihop mina utspridda prylar. Boken först, naturligtvis. Den fick inte bli kvar på tåget. Direkt när jag kom hem slängde jag undan resväskorna och sa till sambon att jag hade en bok jag måste läsa ut. Sambon känner igen mani när han ser det så han förpassade sig diskret till ett annat rum.

Jag tänker inte spoila någon handling, bara komma med en stark uppmaning: Läs Linnés arvinge! Och lyssna mer på manskörer, det tänker jag göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s