Vart är vi på väg?

Ska vi följa spåret, eller vika av in i snåren?

Nu har en tredjedel av 2022 passerat. En tredjedel! Jag som senast häromdagen satt och funderade på varför informationen i dokumentet som handlade om läsåret 20/21 inte stämde (inom skolan räknar man tid lite annorlunda än i resten av världen), jag fick varken ihop datum eller fakta och var tvungen att liksom: ”Tjugotjugoett? Visst är det tjugotjugoett? Det har ju varit nyår. Väl? Så det kan inte vara tjugotjugo fortfarande. Eller? Nej, april är ju vårmånad, alltså vårtermin. Vååårtermin … Tjugotjugo…ett?” Det tog tio minuter av att lägga pannan i djupa veck och seriösa funderingar på om jag fastnat i någon sorts tidsloop, innan polletten trillade ner. 2022. Herregud, det är 2022! Och känslan av att tiden beter sig märkligt minskade inte direkt av det.

Så fort jag fick besked om att jag var en av de som skulle skriva här på Debutantbloggen under 2022 (aha, ni ser, jag vet vilket år det är!) började jag skissa på en lista med ämnen att ta upp, en prydlig rad med rubriker och idéer. Har jag följt den? Mmmmm … Nä. Varje vecka tänker jag att nu, nu är det dags att bli lite seriös och ordningsam, leva upp till ansvaret som följer med att vara bloggare här, det är en lång tradition där många fantastiska författare delat med sig av sina bästa tips och erfarenheter. Men så händer det något och mina tankar far iväg, känslorna sätter igång och jag bara måste skriva ur mig det som ligger högst upp i bröstet istället.

Jag tror att det är ganska talande både för hur jag är som person och hur jag går till väga när jag skapar. Jag gillar egentligen struktur, att ha en plan är livsviktigt för mig, men har jag väl den så kan jag tillåta mig att skita i den. Bara jag vet att den finns där att klättra tillbaka till när det krisar. Per har ju i sina senaste inlägg skrivit alldeles fantastiskt om struktur och planering, jag blir så imponerad och inspirerad, samtidigt som jag inser att jag aldrig kommer att kunna skriva på det sättet. Jag är mer av en intuitiv skapare än en planerare, jag vet sällan vart jag och karaktärerna är på väg när berättelsen startar.

Eller nej, det är inte riktigt sant. För mig börjar det oftast med en bild. En scen med en eller flera karaktärer. När det gäller Härifrån var den bilden Ozzie som gick längs dikeskanten på en landsväg medan veteaxen böljade på åkern intill honom. Jag såg också en gårdsplan, ett slitet hus, det som sedan blev det där Wiik bor. I manuset jag skriver på nu, som om jag får ihop det och om förlaget nappar blir en uppföljare till Härifrån, var den bilden Ozzie och Viggo (Ozzies kompis från förr) som satt tillsammans i en epa och såg ut över ett blåfruset och snöigt Vresta.

När jag fått den där bilden väcks nyfikenheten i mig, jag måste ta reda på vad de gör där och vilken sorts längtan som finns i dem. Jag skissar lite löst, provar att gå in i scenen och se vad de berättar för mig. Som att tjyvlyssna på ett samtal, eller leka psykolog en stund, påta runt i karaktärernas barndomsminnen och oförlösta drömmar. Sedan gör jag en plan. Ja, faktiskt, jag gör en plan, drar upp handlingen i stora drag, inte alltid hela vägen till slutet, men en bit framåt, så att jag vet vart vi ska. Problemet är bara att mina karaktärer oftast skiter fullständigt i min plan. Plötsligt står jag där mitt i en scen med kartan i handen och ropar: ”Hallå, hallå? Vi skulle faktiskt ta den här stigen!” medan karaktärerna med raska steg försvinner in i snåren åt andra hållet.

Det finns två potentiella utfall av det, antingen öppnar sig en alldeles magisk plats bakom de där buskarna, jag blir hänförd och tänker: ”Ja, ni hade rätt hela tiden, det var ju hit vi skulle gå!” Eller så blir det som på en hopptävling en gång när jag och min häst (inte min, ridskolans, men min sköthäst) hade glidit igenom banan utan problem, bara för att efter sista hindret ha olika åsikter om åt vilket håll vi skulle gå. Jag tog vänster och hon tog höger, vilket resulterade i en rejäl kraschlandning för min del. Vid ett sånt tillfälle finns det inte mycket annat att göra än att resa sig, borsta av sågspånen och göra ett nytt försök. Och kanske hålla aningens hårdare i tyglarna.

Jag tror för övrigt att jag fortfarande innehar min gamla ridskolas rekord i antalet avtrillningar, jag har testat de flesta varianter, men otroligt nog aldrig slagit mig värre än blåmärken, skrapsår, stukade händer och allmän mörbultning. (En gång fastnade ett bi bakom mitt ena glasögonglas när vi var ute i full galopp i skogen, det resulterade i smått panik och ett snyggt igensvullet öga, men jag satt kvar i sadeln!) Jag vet inte om det är sant att man blir en bättre ryttare för varje flygtur man tar, men jag lärde mig i alla fall att inte vara rädd för det. Kanske gäller lite samma i skrivandet? Varje gång mina karaktärer tar med mig på villospår blir jag lite säkrare i min författarroll. Jag har lärt mig att lita på min intuition. Och skulle jag nu bli förblindad av den där magiska gläntan så är det tur att det finns både skrivkompisar, lektörer, förläggare och redaktörer som är experter på att identifiera onödiga omvägar. Mer om det i nästa inlägg! (Kanske. Vem vet, planen är det, men det beror som ni förstår alldeles på vad veckan i övrigt bjuder på. Stay tuned!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s