Skrivandet har gett mig nya vänner men det har också lett till återknutna kontakter med forna bekantskaper. Som exempel kan nämnas May-Lena som jag hade mycket skoj med under mina år på Telia. Strax innan jul berättade hon på Facebook att hon gett ut boken Mirakel och maktmissbruk. Jag hade ingen aning om att hon hade skrivardrömmar, så det var en glad överraskning. Vi tog upp kontakten, har träffats, pratat skrivande och livet och haft precis lika tokroligt som förr. Den 14 maj ska vi åka till Östersund och signera våra böcker i bokhandeln. Tänk så böcker förenar! Nu vet jag att May-Lena länge velat ge ut berättelsen om svårigheterna med att vara en ung ensamstående mor i slutet på 60-talet. Jag gillar hur hennes bok vidgat mina vyer, för jag var okunnig om hur samhället stjälpte snarare än hjälpte nyblivna mödrar på den tiden.
Cecilia, en annan f.d. kollega, messade och grattade innerligt till mitt boksläpp. Det visade sig att hon också är en konstnärlig själ. För många år sedan hade hon iakttagit sin dotter måla och inspirerats av dotterns lycka när denna försvann in i fantasins värld. När tillfälle gavs började Cecilia själv att måla och njuter numera av samma glädje i skapandet som dottern en gång gjorde.
Jag tror att det konstnärliga arbetet, oavsett om slutprodukten är en tavla eller en bok, utvecklar förmågan att komma i kontakt med sina egna och andras känslor. Varje verk ska ju väcka just känslor och för att åstadkomma det (med ord eller pensel) måste man gräva djupt i sitt inre. Det är befriande att sätta stämningar på pränt. Att dela med sig. Inspirera. Väcka eftertanke. Erbjuda en stunds verklighetsflykt eller känslan av att inte vara ensam om svårigheter.
Så till alla aspirerande författare som kämpar där ute: Njut medan du skriver och ge inte upp om drömmen att bli utgiven. Din berättelse förtjänar att få kliva ut i ljuset!
Debutantbloggen 