Var växer idéer?

(Del 2, som egentligen borde varit del 1, i Victorias förvirrade skrivskola.)

Jag tänkte ju att jag skulle ge mig in på den strukturerade och planerade vägen i inläggen från och med förra veckan, men jag insåg att jag glömde att börja från början. Och det är ju kanske bra att göra, så den här veckan backar vi ett steg istället för att gå framåt, men sedan, sedan! Då ska jag vara planerad. Lovar.

För det är såklart viktigt med riktning och scener och dramaturgi, men innan man kan jobba med det så måste man ju ha någon sorts idé. En tanke. En frågeställning. Och var hittar man idéer? Växer de vilt, eller odlas de fram? Får man plocka dem hur som helst? Tål de att flyttas in i värmen? Planteras om? Hur vet man vilka idéer som är värda att satsa gödsel, jord och fancy kruka på, och vilka ska man låta vissna ner och lämna till evig vila i komposten?  

Idéer är för mig kopplat till fantasi och inspiration, såklart, men även någonting djupare. De där frågorna jag alltid burit med mig, som präglat mig. Idéer kan dyka upp av att läsa någon annans verk, av att se en film, lyssna på musik, betrakta en tavla, ett fotografi, eller kanske tjuvlyssna på ett samtal. Någonting som väcker en känsla jag vill utforska. På sätt och vis kan man se idéer som sticklingar, man lånar inspirationen, ursprunget, men förvandlar det till någonting eget.

Så vilka idéer är bra då? För att kunna svara på det tror jag att man måste fundera på varför man vill skriva. Vad är drivkraften, motivationen till att lägga ner alla de hundratals, tusentals timmar det faktiskt tar att skriva en roman? Här finns inget rätt eller fel, det kan vara att underhålla, att skrämma, att utbilda, läka, sona, upplysa, utforska, ifrågasätta, eller helt enkelt att bara ha jäkligt roligt på vägen. Det enda misstaget man kan göra tror jag är att utgå ifrån en föreställning om vad andra vill läsa, då finns det en överhängande risk att slutprodukten blir som mina försök att odla pelargoner. Inget praktverk precis.

Nej, inte ens barnens pärlade hjärta kan maskera misären.

Men om du istället börjar med att fråga dig själv vad du måste skriva om, vad du tycker att andra borde läsa, så kanske du och din idé kan blomstra tillsammans. En idé är bra om du älskar den tillräckligt mycket för att umgås med den hela vägen till slutet. Om du är villig att offra tid och pengar på den. Om den ständigt pockar på din uppmärksamhet, även när du försöker göra andra saker. Om du kan titta på den där lilla knoppen som är på väg upp genom jorden och föreställa dig den som en fullvuxen planta. Längta dit. I det här skedet är det viktigt att inte ge upp även om omgivningen inte ser storheten än, för vem kan i januari ana att alla nakna, hårda, våta körsbärsträd bara några månader senare ska förvandla världen till en rosa fluffig dröm? Det krävs tålamod och uthållighet.

De flesta idéer går såklart att förädla till någonting stort. Man kan lära sig hantverket, alla med ambitionen att få en imponerande planta borde köpa en handbok eller gå en kurs med kunniga ledare, men jag tror ändå att det är en fördel om du och din idé matchar från början. Om ni förstår varandra. Som jag och mina orkidéer. Vi vet att veckor av intensivt umgänge kan bytas till långa perioder av avstånd och tystnad, det passar oss båda bra. Och emellanåt kan hoppet verka ute, när allt är visset och torrt i månader, men vi ger inte upp och rätt som det är finns blommorna där igen, som från ingenstans, och jag blir lika lycklig och förvånad varje gång.

Några av mina ork-IDÉER. (Förlåt, men efter tjugo år i Göteborg börjar det sippra in i blodet!)

2 reaktioner på ”Var växer idéer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s