Varför heter dina karaktärer som de gör?

Per: Ett namn ska ge associationer. Tony låter som en asshole. Och Johan som en helt vanlig, lite tråkig svenne. Jag försöker använda namn på det sättet, snarare än att ta sånt jag tycker är ”fint”. Den taktiken använde vi när vi döpte barnen, men ett namn i en bok har en annan funktion och ska ju hjälpa läsaren att få rätt bild av personen. I verkliga livet kommer namnet först och personligheten sen när barnet växer upp. I böckernas värld är det tvärt om. I alla fall för mig. Mina karaktärer heter alltså som de gör för jag hoppas att namnet ska vara en ledtråd till vilket typ av person hen är. 

Emma: Jag kom på boktiteln först – En man till Amanda – och det hade ju varit konstigt om huvudpersonen hette något annat än just Amanda. Men ”Amanda” har också så fin betydelse, den som bör älskas, och det önskar jag att min romankaraktär känner, att hon är värd att älskas. Övriga karaktärer har fått heta det namn som jag först kom att tänka på när de dök in i berättelsen. 

Victoria: Innan jag skrev Härifrån fanns någon sorts urversion av karaktärerna i ett annat manus, som jag aldrig fick till ordentligt. Men där fanns en Oskar och en Hanna, och när jag skulle stöpa om allt fick ändå namnen och några kärnegenskaper följa med. Förutom att jag insåg att Ozzies mamma Lena aldrig skulle döpa sitt barn till något så traditionellt och tråkigt som Oskar, så han fick bli en Ozzie istället. Ett namn som inte passar in i det konservativa Vresta, vilket går i linje med att Ozzie inte heller känner sig välkommen där. Och namnet Oskar finns ändå kvar eftersom hans mormor kallar honom det (hon tycker att Ozzie är ett idiotiskt namn, ett sätt för mig att visa distansen som finns mellan dem, och konflikten mellan mormor och Lena). 

Hanna har det ganska intetsägande mellanmjölksnamnet Hanna Larsson, men hon drömmer om att byta, få vara mer unik. Speciellt eftersom hennes mamma ska gifta om sig och ta ett annat efternamn, för Hanna blir det en symbol över att höra till eller inte. Namn är viktigt! 

Tua: För min manlige huvudperson ville jag ha ett kort och starkt namn med fornnordisk känsla. Valet föll på Trond. Min hjältinna behövde ett namn som det gick att göra ett logiskt men inte självklart smeknamn av. Hon kan nämligen inte avslöja sin rätta identitet, och då blev lösningen att låta henne använda sitt smeknamn, som alltså inte får skvallra om vad hon heter på riktigt. I scener ur hennes perspektiv använder jag hennes fullständiga namn Matilda, men Trond tänker på henne som Tille, eftersom det är så han känner henne. Detta grepp blev också ett sätt för mig att hinta läsaren om byte av perspektivperson mellan scenerna. Att Matilda betyder ”styrka och strid” passar henne dessutom perfekt!

Samuel: Intressant fråga med många olika svar! 

Min huvudperson var namnlös nästan in i det sista, men några dagar före inskick lät jag honom presentera sig vid ett enda tillfälle, med mitt eget förnamn, för att spä på osäkerheten om vad i boken som är sant och inte.

De omaka parhästarna Erik Bly och Erik Båge fick efternamn från slagfältet med olika konnotationer – Bly (gärna med tjockt L) är ättling till en menig soldat och Båge till något slags officer. Namnet Erik funkar lika bra i en västgötsk bondgård som på Östermalm.

En äldre man hette länge Axel, men några provläsare påpekade att det låg lite väl nära Arne, som också förekommer. Jag lusläste långa namnlistor, funderade på Ebbe men fastnade till slut för Olle som känns varmt, snällt, tryggt och glatt.

I efterhand har jag märkt att många av bokens namn finns representerade på nära håll i min eller min frus släkt. Jag tror att det är en slump.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s