Att bli en av fåglarna

Dagens gästbloggare Florence Wetzel har gett ut åtta böcker på engelska. I januari 2022 debuterade hon på svenska med Annikas förråd: En ondskefull novellsamling.

Under min första resa till Sverige i januari 2013 gick jag på Nalen Restaurang i Stockholm för att göra research för min deckare The grand man. Efter att jag hade beställt lunch lyssnade jag förtjust till de andra matgästerna. Jag kunde inte ett enda ord svenska, men det spelade ingen roll. Ljudet av alla samtal lät som en fågelflock, en musikalisk dans som flög genom rummet.

Det var nog i det ögonblicket jag blev kär i svenska. Det som lockade mig var något som jag senare förstod var svenskans prosodi. Språket jag hörde var magiskt och mystiskt, och jag längtade efter att få uppleva det.

Ett år senare stod jag utanför ett klassrum på Folkuniversitetet i Stockholm, där jag precis haft min första svensklektion. Man fick inte tala engelska i klassrummet, och efter två timmars undervisning i svenska var jag gråtfärdig och förvirrad. Det var då jag förstod hur svårt det skulle bli att vara en av fåglarna.

Jag berättade allt för min lärare, en vis äldre dam som hette Cristina. Hon nickade sympatiskt och sa (på engelska, såklart): ”Oroa dig inte. Du kommer att förstå så småningom. Det kommer att bli bättre imorgon.” Hon hade rätt, nästa dag var allt lite lättare. Tack vare henne gav jag inte upp.

Att lära sig ett nytt språk är som att försöka flyga i mörkret, man är blind och hamnar vilse nästan hela tiden. Men om man tänder ett par ljus längs vägen varje dag, kommer ens syn att förbättras. På Folkuniversitetet fick jag rådet att syssla med svenska på fyra sätt dagligen: att lyssna, prata, läsa och skriva, och jag skulle också vilja tillägga att tänka. Alla dessa små handlingar förstärkte belysningen, och ju mer ljus jag såg, desto mer ville jag ha.

Så snart jag hade tillräckligt stort ordförråd började jag skriva en dagbok på svenska för att vänja mig vid språket och göra det till en naturlig del av mitt liv. Jag jobbade i mina kurser och under privatlektioner med korta texter, nämligen mejl, blogginlägg och Instagram-bokrecensioner. Frustrerad blev jag oräkneliga gånger, men jag hade även små segrar som lyste upp processen.

Efter fem år av intensivt pluggande var det äntligen dags att försöka skriva skönlitteratur på svenska. Jag skrev alla novellerna i Annikas förråd precis som jag skriver på engelska. Första utkastet var fulskrivet, och under ytterligare utkast finslipade jag handlingen, karaktärerna och gestaltningarna. Skillnaden var sista steget, nämligen att putsa och granska språket. Det blev tydligt att jag skulle behöva be om mer hjälp än jag gjort tidigare med mina engelska texter, och att processen skulle bli oerhört tidskrävande.

Jag fick många lärdomar under processen. Till exempel: Det är underbart att ha duktiga vänner som vill läsa och rätta ens texter, men det går inte att belasta dem. Man behöver proffshjälp, och det måste man betala för. En annan viktig sak: För att maximera hjälpen räcker det inte att bara ta tillbaka texten och tacka. Det är viktigt att förstå varför saker är fel, att använda återkoppling som ett läromedel. Det är ett sätt att både expandera ens kunskaper och gradvis bli mer självständig.

Åtta år har gått sedan jag började plugga svenska, och jag följer fortfarande min lärares råd och tänder nya ljus varje dag. Visst flyger jag inte lika snabbt och smidigt som de andra fåglarna, men jag hänger med så gott jag kan och njuter av sällskapet under varje varv.

Instagram: @florencewetzel108   
Facebook: Florence Wetzel          

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s