Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar …

Ja, om du är ett Lars Winnerbäck-fan så vet du precis hur den meningen fortsätter. Under en period i mitt liv lyssnade jag väldigt mycket på Winnerbäck och såg otaliga konserter med honom, men har nog inte varit på någon sedan han turnerade med just Söndermarken, där den här låten är titelspåret. Jag har idag ett lite ambivalent förhållande till Lasse, men när han är som bäst är låttexterna fulla av träffande liknelser och talande detaljer, och därför får han vara med och illustrera dagens inlägg som ska handla om just – detaljer.

Jag vet att det finns de som säger att man ska skita i detaljerna i första skedet, att man ska fokusera på att relativt snabbt skriva ihop ett råmanus som man senare bygger ut och filar till, pyntar och putsar, tills det känns färdigt. Jag funkar tyvärr inte så. Jag måste ha tillgång till doften av solvarmt vete, soffans sträva tyg mot armarna, sillsmaken, tidningstraven i hörnet och flugornas surr över diskbänken för att kunna skriva. Ju fler detaljer, desto mer kan jag leva mig in i berättelsen och karaktärerna, höra vart de vill ta mig. Jag säger inte att det här nödvändigtvis är en bra metod, kanske hade det varit mycket enklare om jag följt rekommendationerna, men jag lyckades ju faktiskt få ihop ett helt manus till slut, så alldeles värdelös kan den inte vara.

Alla som har en ambition att skriva har antagligen någon gång stött på Stephen Kings närmast kultförklarade handbok, som lämpligt nog heter just Att skriva. Den står även i min bokhylla och jag har läst den flera gånger men glömt allt, förutom att King nästan dog efter att ha blivit påkörd när han var ute och cyklade, samt att han är en stark förespråkare av detaljer. Ju mer specifikt och personligt, desto bättre. King hävdar att det är detaljerna läsaren kommer att minnas när boken är slut, och jag tror att han har en poäng i det.

I de första utkasten av Härifrån var jag detaljerad i vissa saker. T.ex. visste jag precis hur det såg ut runt stugan i Nyhem, där Ozzie bor med sin mormor. Jag såg tusenskönorna i gräsmattan, rosorna som klättrade på den röda fasaden. Alla brännmärken och hack i köksbordets yta och de susande björkarna utanför fönstret. Planscherna på halvnakna killar som fortfarande hängde kvar på loftets snedtak, trots att det var länge sedan Ozzies mamma var den som sov där uppe. Jag visste också precis hur det luktade hemma hos Wiik, blandningen av flottig pyttipanna och målarfärg. Den som för alltid kommer att sitta etsad i Ozzie. Det hjälpte mig att bli Ozzie när jag skrev hans partier, att liksom tolka världen genom hans förförståelse, vilket för mig är en förutsättning för att ens kunna veta vad jag vill säga.

Men det fanns andra delar där jag inte var så detaljerad. I den första versionen jag skrev hade Hanna en ganska diffus roll, hela hon var diffus. Jag visste inte så mycket om hennes bakgrund eller vem hon var, det var som att hon kom till liv först när hon klev av bussen i Vresta, vilket inte var så rättvist. Hon var ju någon långt innan dess, med erfarenheter, arv och miljö, som format henne. Men det var inte förrän jag satte mig ner och verkligen zoomade in på Hannas vardag, hennes liv i Göteborg, som det sprakade till i radion och jag äntligen kunde koppla in mig på hennes frekvens. Känna hennes plågsamt olyckliga kärlek till Moa och den ekande saknaden efter morfar. Sommarhuset vid havet. Kardemummabullarna och den utspädda saften i solen på altanen. Doften av rökt makrill. Och under det – hennes djupt rotade rädsla för att bli övergiven. Den hon burit med sig ända sedan hennes pappa tappade bort henne på ett tivoli för länge sedan, eller om hon tappade bort honom. Minnet av den glänsande Hello Kitty-ballongen och alla främmande ryggar. Lukten av sockervadd. Plötsligt förstod vi varandra, Hanna och jag.

Jag hade också rätt dålig koll på Vresta i början. Jo, staden fanns, cementfabriken och någon sorts centrum, men jag hade aldrig varit där. Jag tänkte att det inte spelade så stor roll, Ozzie undvek helst Vresta, så då kunde väl jag också göra det? Men nej, det var ett misstag. Genom att jag inte brydde mig om detaljerna blev Vresta aldrig riktigt levande för mig, inte människorna som bodde där heller. Det var bara teaterkulisser och statister och det är ju lite trist i romanform. När jag fick tillbaka mitt manus från lektören jag skickat det till var det hans största anmärkning: ”Du måste göra Vresta tydligare.” Och först kände jag: ”nä, varför det, jag skiter väl i Vresta”, men jag tror faktiskt att det var det som gjorde hela skillnaden. Det som gjorde att jag slank igenom det där nyckelhålet hos förlagen. Det som gjorde att jag i en recension i SvD fick den fantastiska återkopplingen att Vresta är ”en av litteraturens oförglömliga platser.” Jag menar, kan man önska sig något mer?  

I nästa inlägg ska jag gå lite djupare in i det där med lektörer och varför jag tycker att det är väl investerade pengar att anlita en sådan så småningom, men nu har jag nog använt upp dagens utrymme. Och för dig som undrar så går hela Lasse Winnerbäcks låtrad såhär:

”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu.” Jag tror inte att jag är den enda som omedelbart transporteras tillbaka till lågstadiet och skolgården, cykelstället och grusplanen, där ”det luktar från bespisningen, av halvhjärtad husmanskost, och löven ligger klistrade på marken.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s