För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).
2. För många vändpunkter, för lite berättelse
I Skrivas artikel finns en förklaring som jag sammanfattar: nybörjare (speciellt de som förlitar sig mycket på ett detaljerat synopsis) gör ibland misstaget att skriva ut viktiga vändningar rakt upp och ner, exempelvis ”Reportern snubblade över känslig information” eller ”Polisen började leta efter ledtrådar”. Artikeln uppmanar författaren att sträva efter att förvandla varje viktig punkt i synopsis till en tydlig och övertygande scen.
En ambition som jag hållit fast vid under hela manusprocessen för Konungens sändebud är att gestalta händelseförloppet väldigt nära och därmed har vändningarna fått egna scener per automatik. Men även om jag inte känner mig lika träffad av punkt 2 i listan (som i förra veckans inlägg om nybörjarmiss 1), har jag slitit mycket med utförandet av dessa vändpunktsscener, alltså kan jag ändå försöka mig på att ge tips.
Vändpunkt 1
Jag vet inte om starten kan kallas en vändpunkt men jag ser den så. Någonting måste hända som får händelseförloppet att rulla igång. Jag valde att låta berättelsen börja dramatiskt: Trond hör ett skrik fyllt av dödsångest. Hur agerar han? Låser han kammardörren för att slippa bli indragen i dramat? Nej, han skyndar i riktning mot skriket. Här börjar gestaltandet av Trond som en handlingskraftig man. Men varför väljer han att lägga sig i? För att inte tynga starten med en massa bakgrundsinformation valde jag att spränga in några hintar i händelseförloppet.
Under de två månader Trond vistats i borgen under falskt namn hade fogdens livvakt aldrig visat rädsla men nu låg en desperat klang i den hesa rösten.
Här får läsaren en första ledtråd till att det är något lurt med Tronds närvaro i borgen. Varför går han under falskt namn? Nästa hint kommer strax efteråt, där läsaren får veta att Trond tjänar kungen och att han är högt uppsatt (befäl).
”Flytta på er!” röt Trond.
Många års vana att ta befäl i kungens tjänst gav tyngd åt kommandot.
Scenen fortsätter med att Trond tränger sig förbi knektarna och lutar sig ut genom gluggen för att leta efter kvinnan som flytt. En persons agerande säger minst lika mycket som inre tankar som skrivs ut. Att Trond engagerar sig i situationen (istället för att gäspande gå och lägga sig igen) gestaltar att han är en man med ett uppdrag.
Grunda för vändpunkt 2
Konungens sändebud är en historisk romance, alltså behöver jag ”tussa ihop” min manliga och kvinnliga huvudperson. Eftersom Matilda hamnar i en fånghåla måste Trond ha ett starkt incitament att söka upp henne. Denna viktiga vändpunkt grundar jag så här:
Korridorens unkna luft var en befrielse efter den mättade blodstanken i fogdens rum. Trond la händerna mot balustraden och tog några djupa andetag. Flickans skräckslagna blick satt etsad i minnet. Varför hade hon huggit fogden? Fanns det ett samband mellan hennes motiv och Tronds kungliga uppdrag? Vid det här laget var han beredd att greppa varje halmstrå, vända varenda sten.
Här är berättelsen igång och läsaren vill (förhoppningsvis) följa Trond på hans jakt efter svar. Men han behöver bli desperat innan han vänder sig till flickan i fånghålan eftersom det vore livsfarligt att bli upptäckt när han snokar. Jag har flera scener där han försöker lösa gåtan på egen hand men jag låter honom alltid gå bet samtidigt som han hittar kopplingar till flickan som gör att han till slut måste ta risken att besöka henne. Som spark i baken får Trond lyssna till en avrapportering:
Trond hade hört nog och slank tillbaka in i borgen. Den oväntade utvecklingen betydde att Per, trots sin avfärdande attityd kring flickans motiv, ändå skulle låta förhöra henne i brist på andra ledtrådar. Under morgonen hade en närmast vidskeplig känsla växt inom Trond, att jäntan var nyckeln han letat efter och att han måste tala med henne. Nu kunde han inte vänta längre. Om han skulle ha någon nytta av henne behövde han agera innan hon var så förstörd att hon skulle erkänna vad som helst.
Vändpunkt 2
Scenen där Trond söker upp Matilda i fånghålan är en viktig nyckelscen, för det är första gången de samtalar med varandra. Här känner han inte till hennes rätta namn utan har ”köpt” lögnen hon tutat i befälen som förhört henne.
”Jag vet att du heter Vilma Haraldsdotter”, sa han och sjönk på huk framför henne. ”Om du pratar med mig kan jag hjälpa dig.”
Lögnen skavde, för hon utgjorde en ömklig figur. Genomblöt med trasiga kläder. Sprucken underläpp. Blåmärke över kindbenet. Hyn var så blek att de vinklade ögonbrynen föreföll tecknade med kol. Hon stirrade på honom. Försiktigt strök han handen över hennes våta, trassliga hår. Det viktiga just nu var att få hennes förtroende, det var grundläggande för att få henne att tala, och varje tecken på medkänsla borde vara en lisa för hennes plågade själ.
Som synes underskattar han Matilda utifrån hennes eländiga tillstånd och tror att det blir en enkel match att förhöra henne. Men om han lyckats få henne att berätta det han behöver veta, skulle ju Matilda vara överflödig för hans fortsatta uppdrag. Alltså blir det en vändning i vändningen där jag också får en chans att gestalta Matildas mod att utmana Trond.
Hennes stora ögon smalnade. ”Varför tar sig herrn friheten att tafsa på mig?”
Trond drog hastigt undan handen.
”Och varför duar herrn mig?” fortsatte hon. ”Vi känner inte varandra.”
”Jag brukar dua folk jag räddat livet på”, sa Trond torrt.
”Och herrn anser att han räddat mitt liv?”
”Du föll mot avgrunden. Jag fångade dig. Kallar du inte det livräddning?”
Hennes fylliga läppar kröktes i förakt. ”Herrn missunnade mig en snabb död och sände mig mot en plågsam.”
Onekligen en klen grogrund för förtroende. Trond bytte spår. ”För Guds skull, sluta upp med att herra mig i varje mening. Säg du.”
Och så är sparringen igång. Trond försöker på olika sätt att få henne att tala men hon vägrar. Eftersom detta utspelar sig 1543 litar jag på att läsaren funderar över om han ska ledsna på hennes attityd och ta till våld. Att han inte gör det är ett sätt att gestalta hans karaktär.
Till slut har samtalet vänt till att det är Matilda som förhör Trond, trots att han tänkt sig det motsatta.
”Citera inskriptionen”, sa hon plötsligt. ”Om du är den du säger, vet du vad jag menar.”
Håren reste sig i nacken. Kände hon till asken, var hon definitivt nyckeln han letat efter. Trond blundade och försökte frammana skriften. Förbaskat, minnet brukade aldrig svika honom men de latinska orden hade inte etsat sig fast. Han slog upp ögonen och suckade. ”Jag vet vad du menar men jag kommer inte ihåg”, erkände han.
Besvikelsen gjorde hennes ansikte stelt. ”Du är inte konungens sändebud om du inte kan citera inskriptionen. Gå härifrån.”
Och det blir Trond tvungen att göra, eftersom någon närmar sig fånghålan. Så vändpunkten (mötet) blir en ny vändpunkt som skickar Trond vidare i letandet efter svar och slutligen tvingar fram vändpunkt 3: fritagningen.
Hoppas du fått lite inspiration av dessa exempel om vändpunkter!
Debutantbloggen 