Bilen ska in på lagning. Igen, fast på en ny verkstad. Ny väg hem att vandra och till sällskap har jag Förlagspodden i lurarna. Det är ganska lång väg hem och jag provar en jag aldrig har gått förut. Spännande att se en välbekant miljö ur ett annat perspektiv.
Och då kommer det. Avsnittet om franchiseförfattare. Jag passerar badhusbygget och rynkar på näsan åt de stora maskinerna som överröstar Kristoffer Lind och Lasse Winkler som resonerar kring författarkollektiv som skriver tillsammans och hur förlagen tillsammans med författare skapar helt nya förutsättningar och världar för både skribenter och läsare/lyssnare.
Jag känner inte längre igen mig. Stannar kort vid ett litet hus som är till salu. Det är något med den vildvuxna trädgården och det fallfärdiga huset som tilltalar mig. Någon har en gång byggt det. Någon har bott i det, men inte brytt sig om eller kunnat ta hand om det. Ett eget litet universum, i väntan på att en ivrig själ ska se dess fulla potential.
Jag gillar att skriva ensam, men jag älskar att skapa tillsammans med andra och från att aldrig ha hört ordet franchiseförfattare är jag med ens säker på att det här är min grej. Jag överväger också att köpa det lilla huset. Jag vill ta mig an det, renovera det, pyssla om trädgården och göra någon ny ägare stolt. De två sakerna har egentligen inget med varandra att göra, men när himlen väl har öppnat sig om man inser att det finns hur många möjligheter som helst är det som om ingenting längre känns omöjligt.
Att drömma kostar inget. Skriva är gratis. Jag släpper tanken om tomten och går vidare. Men håller fast vid fantasin om att någon gång skapa helt nya världar tillsammans med andra.
Debutantbloggen 