Skrivkurser is like a box of chocolates.

Det finns någonting jag alltid tyckt varit väldigt svårt: att be om hjälp. Jag tror att det hänger ihop med min extrema rädsla för att misslyckas, vilket i min värld har varit synonymt med att vara misslyckad, och att be om hjälp betyder ju att jag öppet erkänner mina tillkortakommanden. Att jag är ofullkomlig. Jag vet att det är ett inlärt mönster som inte gynnar mig och jag försöker programmera om mig själv, vilket tar tid, men det finns ett område där det här aldrig har varit ett problem – nämligen i skrivandet. Där insåg jag redan från början (eller ja, åtminstone när jag kom ut som skrivande person, efter att ha påtat ihop mina små historier i största hemlighet i typ tjugo år) att en text behöver läsare. Att det krävs att den passerar någon annans ögon och medvetande för att få liv på riktigt. Och den tanken gjorde det naturligt (men likväl skitläskigt) att också öppna upp för respons. Be om hjälp.

Mitt första steg var att gå skrivkurser. Jag ÄLSKAR skrivkurser. Vilken fantastisk guldgruva alla gratiskurser på Sveriges universitet och högskolor är! Om du är en aspirerande författare tycker jag att du genast ska gå in på antagning.se och botanisera bland kreativt skrivande, litteraturvetenskap, att skriva för barn och ungdom, experimentellt skrivande, litterär gestaltning och mycket annat. Jag skulle säga att det är nästintill omöjligt att inte hitta sin grej där. Och lika omöjligt att inte utvecklas som författare efter att ha gått en kurs eller två. Eller fjorton, för all del.

Jag började knarka skrivkurser när jag var föräldraledig med mitt andra barn. Då hade drömmen om att bli författare växt sig så pass stor att jag inte kunde ignorera den längre, plus att min hjärna behövde någonting annat än gegga, blöjor och amning att fokusera på. Och en av de stora fördelarna med kurser är att de har deadlines. Alltså ett datum då jag måste leverera någonting, och måste jag leverera någonting så måste jag ju också ta mig tiden att göra jobbet, vilket gjorde det mycket enklare att för mig själv motivera tiden jag la på skrivandet, trots att barnen var små. Lovat är lovat.

Jag insåg dock rätt snart att deadlines för många andra är ganska töjbart begrepp. En inlämning eller respons kunde lika gärna dröja en vecka till, eller två, eller inte dyka upp alls, det var bara att finna sig. För det där med skrivkurser är ett äventyr, eller för att parafrasera Forrest Gump ”like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.” Jag har gått fantastiskt givande skrivkurser med engagerade deltagare och grymma handledare, jag har hittat skrivvänner för livet och fått insikter jag alltid kommer bära med mig. Och jag har gått kurser jag fått djupandas igenom, där jag verkligen övat på min pedagogiska förmåga och innerligt önskat att jag aldrig kommer att stöta på någon av deltagarna i verkliga livet. (Alla kurser jag har gått, utom en, har varit helt digitala!)

En gång råkade jag i en respons skriva att miljöbeskrivningarna i vederbörandes text påminde mig om inledningen på filmen ”Änglagård”. Jag menade det som något positivt, men det var tydligen en öm tå av något slag, för ojoj vad hen gick i försvar (och till angrepp). En annan gång blev en av de som skulle ge respons på ett stycke ur mitt ungdomsboksmanus så upprörd över att mina karaktärer inte uppförde sig som goda kristna, och att jag som författare inte tog mitt moraliska ansvar att visa unga hur man borde leva, att hon avsa sig uppgiften att kommentera överhuvudtaget. Och så var det kursen där handledaren var den som sågade i princip allas texter på ett ganska brutalt sätt, det var inte många deltagare som höll ut till slutet. Och jag måste väl också nämna den där enda fysiska kursen jag gått, en manusutvecklingskurs. Jag var så fruktansvärt nervös och eftersom jag är en aning bokstavstroende och rädd att göra fel så lusläste jag instruktionerna, där det stod att man till första träffen skulle ta med sig sitt manus i utskriven form för att kunna ge till övriga deltagare och kursledaren. Vilket ledde till att jag dök upp där i Folkuniversitets lilla rum med fem rejäla ringpärmar i en stor plastpåse (eftersom det regnade), var och en innehållande mitt fullständiga trehundrasidesmanus. Behöver jag ens säga att alla andra hade nöjt sig med ett tjugotal utskrivna sidor, oinbundna på alla sätt och vis? Och att handledaren lite besvärad kommenterade mitt tilltag med: ”Va? Stod det verkligen så?” Varpå han gick in och kollade och konstaterade att jag hade rätt i sak, men det var ganska uppenbart för alla att jag hade tolkat det fel. Story of my life, kan jag säga.  

Men trots det där, eller kanske tack vare allt det där, har alla kurser jag gått varit lärorika. Och allra mest minns jag ändå alla positiva tillrop. All utvecklande kritik. Alla insikter, alla lärdomar, hur fantastiskt nyttigt det är att få sin text läst, men också hur otroligt mycket man lär sig genom att läsa och ge respons på andras texter. Jag har glömt namnen på de flesta författarna, men jag minns fortfarande många texter jag läst genom åren. Karaktärerna, stämningen, temat. Att det fanns något där som fastnade i mig. Ibland har jag botaniserat bland nyutgivna böcker och insett att: Ha! Det där känner jag igen! Det har alltid gjort mig glad och hoppfull. Fått mig att tänka att det finns en chans. Kanske även för mig. Och det gjorde det ju.

Att Härifrån ens blev till är faktiskt en skrivkurs förtjänst, för när jag i ett par år tragglat runt med det där manuset jag hade med mig i fem färgglada ringpärmar var jag så jäkla trött på det, och helt vilse efter femhundrasjuttioåtta omskrivningar, att jag bestämde mig för att lägga ner det. Men jag hade ju anmält mig till en sommarkurs för Erik Grundström, en som jag väntat på och sparat pengar till skitlänge, och förutsättningen var att man skulle ha ett ganska färdigt manus att jobba med. Och jag hann inte skriva något nytt, så jag tänkte: okej då, sista chansen. Sista! Sedan satte jag mig med ett helt blankt dokument och började om från början. Funderade på vad jag ville säga. Hur. Varför. Vad som var viktigt och hur jag kunde förenkla det hela. Och inlämning för inlämning växte Härifrån fram. Ett manus som hade ytterst få likheter med den gamla ringpärmstexten, bara någon enstaka scen och kärnan i karaktären Ozzie.

Jag hann såklart inte färdigt på sommarkursen, men det blev en fortsättning under hösten som jag hoppade på och vid jul var råmanuset faktiskt klart. Efteråt följde en lång period av redigering och sedan, när jag tyckte och trodde att jag var klar på riktigt, anlitade jag Erik Grundström som lektör. Och med det har jag äntligen krattat gången och kommit fram till det där inlägget om lektörer som jag utlovade för länge sedan! Håll ut, nästa vecka kommer det.  

2 reaktioner på ”Skrivkurser is like a box of chocolates.

  1. Underbart! Jag håller med, det är julafton med skrivarkurser. Särskilt när det dyker upp Victorior❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s