Mitt hemliga skrivprojekt

Veckans gästbloggare: Sofia Svarfvar

Fortfarande vet jag inte om jag kan säga att jag vågar. Oavsett kommer min debutroman ut till hösten. Det som har varit mitt hemliga egna projekt är det dags att berätta om. Läskigt. Spännande och kanske inte alls så farligt. 

Utanför fönstret sprakar det av grönt. Den svenska försommaren står i kontrast till den hunger och fattigdom som finns. Vi lever mellan världar. I den vackraste idyll i en global trasig värld. Jag skriver för hållbar förändring, inåt i mig och utåt för att ge något till världen. Jag har släppt taget och fått del av skrivandets mirakel. 

Tänker på alla dessa stunder när skrivandet handlat om osäkerhet. Jag var inte sämst. I skolan fanns alltid de som stakade sig än mer. Jag kämpade på mitt sätt. Vi är oerhört olika, vi människor. Skriver olika, läser olika. Vi har olika förmågor. Jag läser varje ord, varje mening. Jag kan hålla mycket i huvudet men sen staka mig på ett enkelt ord. Oavsett svårigheter och förmågor har jag velat bidra till en förståelse för vår globala värld. Jag har alltid skrivit när livet har krävt det. Brev, korta reflektioner om livet, tankar. 

Mitt arbetsliv inom det internationella biståndet är full av strikta texter, rapporter, uppföljningar och möten. Det är i möten som förändringen skapas. Möten mellan människor, naturen och möten med texten. En dag, under en tid i livet då jag hade mycket tid, tog jag fram datorn och började skriva på ett helt annat sätt. Ett läkande skrivande. Karaktärer skapades och träffades. 

Min första roman kom inte till för att jag ville bli författare (för att kunna skriva har aldrig varit en del av min självbild). Min kommande debutroman kom till för att jag ville förklara en liten del av världen. Jag ville testa och se vad som skulle hända om kvinnor från olika kontinenter möttes i ett gemensamt projekt. Och jag ville skriva om Mary, en kvinna på landsbygden i Uganda. Vad skulle hon se av en investerare från Sverige? 

Skrivandet har gett mig tålamod och en inre stolthet. Detta hemliga mångåriga projekt har funnits i mig. Stoltheten när orden flödat fram och jag hittat de där mellanrummen i livet och faktiskt tagit fram datorn eller mobilen och skrivit. Flygresor, tågresor, solstolen, fjällstugan. De där timmarna på helgerna mellan sju och nio när alla andra antingen sover eller tittar på tv. Karaktärer som växt fram och började berätta för mig. 

I smyg åkte jag på min första skrivhelg. Jag vågade läsa upp mina texter för andra. Texten var i centrum, inte jag, inte stavfelen. I hemlighet gick jag med i olika grupper för skrivande.  Med förundran förstod jag att det inte bara var jag som kämpade. Skrivandet är en bergochdalbana, där allt från förtvivlan till stolthet ingår. Och jag fortsatte att skriva och skriva om, utveckla och lyssna till berättelsen. Med nya ögon. Perspektiv, gestaltning, scener. Det underbara. Det har varit en egen resa i ensamhet och tillsammans med ett fåtal jag litat på. 

Jag möttes av refuser och positiva bedömningar. Behövde renodla. Ville för mycket. Redigeringen fick ta flera år. Jobba om, stryka, gestalta. Brottas med berättelsens kärna och min självkänsla i att jag kunde skriva. Och jag hittade dem. Kärnan var det globala men lika mycket kvinnornas drivkrafter. Självkänslan, att jag faktiskt nu ska ge ut en bok. Galet och hur läskigt som helst. Skrivandet är en process, ofta ett teamarbete som kräver tillit, tid och försiktighet. Och ibland brutalt uppvaknande genom hårda sanningar i kommentarer.

När de gröna löven övergår mot gyllene färger kommer min första roman. Det ofattbara att jag ska ge ut en bok händer enbart för att jag har skrivit och skrivit, redigerat, läst och låtit texten få leva på ett nytt sätt för att tillsammans med kloka läsare och redaktörer hitta formen. Texten är nu sin egen. Den är inte längre jag. 

Till alla er som kämpar. Skriv och läs, gå med i en skrivargrupp i smyg, hå tålamod och var stolta.  Skriv om det som engagerar. Utan språket tappar vi bort oss. Utan språket tappar vi världen. Det är ett fantastiskt hantverk som kräver övning. Oavsett svårigheter. Skrivandet, läsandet och lyssnandet gör oss alla mer stärkta och hållbara och hjälper oss förstå vår svåra komplicerade orättvisa värld.

—-

Sofia Svarfvar kommer ut med debutromanen Där träden växer på Lava förlag till hösten. En roman om Värmland, Stockholm, Uganda och Sydafrika, om en värld där kvinnor får kämpa för att bli sedda och om svårigheten med att lyssna. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s