Suddiga vykort, snubbar och hala ålar – varför du behöver en lektör.

Så här skrev jag på Facebook 2019. Självsäkerheten förvånade mig när jag hittade inlägget nu, det är olikt mig, men jag kände verkligen att jag hade något bra på gång.

Vid årsskiftet 2019/2020 var den där manusutvecklingskursen jag gått för Erik Grundström slut. Jag hade fått ihop ett första utkast av det som skulle bli Härifrån, även om manuset inte hade någon titel då. Under våren ägnade jag mig åt redigering, putsade och fixade, fyllde ut luckor och tog bort onödigheter. Sedan kände jag mig klar. Helt klar, jag kunde inte komma på något som behövde ändras, jag tänkte att nej, det här manuset är nog så bra som jag kan få det. Men samtidigt visste jag hur lätt det är att bli blind för sin egen text, och hur förbaskat svårt det är att bli antagen av förlag, men känslan av att jag var nära fanns där, jag såg en strimma ljus genom nyckelhålet, så jag ville ge manuset de allra bästa förutsättningarna. Det var dags att för första gången i mitt liv anlita en lektör.

En lektör, vad är det egentligen? Kort sagt kan man väl beskriva det som en person som läser ett manus och därefter kommer med ett utlåtande om textens styrkor och svagheter. Gäller det en lektör som jobbar för förlag kan det handla om en bedömning huruvida manuset borde antas eller inte, och om det är en lektör du anlitar privat brukar syftet vara att få övergripande respons på var bristerna finns, vad som saknas för att manuset ska nå sin allra bästa form. En lektör är alltså inte samma sak som en redaktör eller en korrekturläsare, som mer går in i detaljerna, meningsuppbyggnaden, stavfelen. Allt det är ju ganska oviktigt innan berättelsen är färdigskulpterad i stort. En sak i taget.

Googlar man på lektörer kommer det upp en himla massa annonser från olika tjänster, privatpersoner och företag som vill att du som aspirerande författare ska vända dig till dem. Jag ska inte säga någonting om vad som är bra eller dåligt, jag har inte testat utbudet, men jag råder dig att göra lite research innan du slänger iväg massa pengar (för det kostar såklart en slant) till en okänd människa. Jag valde att gå på ett säkert kort genom att anlita Erik Grundström. Han hade ju redan läst det mesta av mitt manus och jag uppskattade honom som handledare under kursen jag gått, jag tror att det är viktigt att man klickar på det sättet också. Sedan var det för mig ett stort plus att han har väldigt lång erfarenhet i branschen, jag litade på att han visste vad han pratade om.

Och vad hade han då att säga om mitt manus? Jo, en hel del, visade det sig. För det första så tyckte han att jag var för vag i min beskrivning av Vresta. Att staden bara blev ett suddigt vykort, jag behövde zooma in på detaljerna. Väcka den till liv, vad bar staden på för känslor, sår och drömmar? För det andra var det Wiik, min största antagonist, eller skurk. Vad var han för snubbe, vad hade han för roll i Vresta? Hur såg andra honom? Vem var han utanför relationen med Ozzie?

Den tredje invändningen gällde Hanna. Hon var vid den här tidpunkten en hal ål, hon slank in i manuset, dök upp i Vresta, men jag kom henne aldrig riktigt nära. Erik tyckte att jag borde lägga mer av hennes kamp i nutid, inte beskriva vad som hade hänt innan. Och den fjärde större anmärkningen hade med Ozzie att göra. Frågan om hans fight, hans drömmar. Vad hade han egentligen att leva för? Kunde han inte få en fristad, ett ljus, en plats där han var trygg och självsäker?

Jag fick Eriks respons först i skriven form, med anteckningar manuset igenom plus en längre sammanfattande text. Sedan pratade vi också via Teams, ett möte jag var skitnervös för, första gången jag diskuterade mitt manus live med någon! Och jag blev alldeles överväldigad av Eriks kommentarer. Jag fattade att han hade rätt, och det var ju exakt den sortens respons jag ville åt, men jag hade ändå nästan lurat mig själv att tro att mitt manus var i princip klart och jag drabbades av känslan jag alltid får när ett hinder dyker upp: jag kommer aldrig någonsin att klara av det här. Ljuset jag anat genom förlagsnyckelhålet slocknade tvärt.

Så det var med ett ganska tungt hjärta och en anings smygande panik som jag la på. En liten röst i mig viskade: ”Fan, du skulle aldrig anlitat en lektör.” Men den andra, lite mer rationella sidan påpekade att det här var min chans att förbättra manuset, att det var nu jag skulle plocka fram min fighting spirit. Och bara någon timme senare började det spraka i utkanterna av mörkret och tomrummet som samtalet lämnat kvar. Nu jävlar, nu jävlar skulle manuset lyftas!

Häng med nästa vecka, för då går jag igenom hur jag gjorde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s