En estetisk och social kameleont

Veckans gästbloggare är Johan Söderbäck, förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vad gör en förlagsredaktör? Frågan ställs ganska ofta, eftersom nästan ingen vet. Ibland knappt ens vi själva. Jag har kommit fram till en definition som jag tycker är ganska finurlig, eftersom den är tydligt avgränsande samtidigt som den rymmer så mycket: förlagsredaktören färdigställer ett manus för tryck.

Vad innebär det? När författaren träffar sin redaktör för första gången har hen i regel stött och blött sitt manus med förläggaren tills båda är vimmelkantiga. Det blir en tacksam fas för redaktören att göra entré med pigga ögon, nyfikenhet och lösningar. Förhoppningsvis finns ett någotsånär genomtröskat manus för redaktören att sätta tänderna i, men framför allt finns något ännu viktigare: ett tryckdatum. Tryckdatum är i det närmaste heliga, och sätter ramarna för den process som nu ska ta vid. Vad hinner vi med manus göra på den tid vi har på oss?

Manusredigering och färdigställande handlar bara om kreativitet fram till en viss gräns. Det handlar också om kvalitetssäkring, om rutiner, om att se över korrektur, att det som går till tryck inte innehåller tidsbristrelaterade skönhetsfel. Dessutom ska redaktören övertyga författaren om att det som går till tryck är bra nog. För riktigt färdigt blir det ju aldrig. En del författare är lättade över att få lämna sin text, för andra är det oerhört ångestladdat. Här behöver redaktören ofta fungera som terapeut, tröst och krockkudde.

Redaktören är en estetisk och social kameleont som måste byta arbetssätt med snart sagt varje bok och författare. En god redaktör har, menar jag, ytterst sällan någon egen agenda (”jag gillar inte öppna slut”, ”man måste kunna känna igen sig i huvudpersonen”, ”korrekt grammatik är A och O”, eller vad det nu skulle kunna vara), i stället måste vi så långt det är möjligt hitta textens eget flow och arbeta med den utifrån dess egna förutsättningar. Om och om igen.

Tycker redaktören om min bok? Här har jag tre tänkbara svar: 1. Fråga inte. 2. Det är oväsentligt. 3. Ja. Redaktörens uppgift är aldrig att värdera boken, utan att hjälpa författaren att kunna lämna en så bra version som möjligt till tryck. En gång rättade jag en författare som envisades med att säga kalla mina förslag och synpunkter för ”kritik” så många gånger att det blev ett stående skämt. Du kommer aldrig att ha en lika lojal läsare som din redaktör. Om ditt verk inte skulle bli en odödlig klassiker eller föremål för akademiska studier kommer heller ingen att läsa din bok mer noggrant eller fler gånger än din redaktör. Redaktören har i regel stenkoll på både styrkorna och bristerna i texten, både på det där smarta som man hoppas inte ska flyga över huvudet på läsarna och på nödlösningarna som tvärtom helst inte ska märkas.

Måste jag göra som redaktören säger? Jag brukar säga att det värsta inte är författare som vägrar lyssna, utan författare som lyder ens minsta vink. Då hamnar balansen fel, redaktören får ett mandat som vi inte ska ha, den färdiga boken tillhör författaren och är författarens verk. Det måste både redaktör och författare komma ihåg. Jag återkommer ofta till ett manussamtal jag hade med en författare, vi var oense om någon detalj och mitt sista, desperata argument var: ”Men om vi gör som jag tycker blir boken bättre”, varpå författaren frustrerat utropade: ”JAG VILL INTE ATT BOKEN SKA BLI BÄTTRE!” Där fick jag vika ner mig, det är naturligtvis även författarens fulla rätt att inte göra boken bättre.

Det enda författaren inte får mucka med är tryckdatum. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s