Det var, som sagt, med visst mått av hopplöshet jag la på efter samtalet med min lektör Erik. Hans påpekanden rörde Wiik, Vresta, Hanna och Ozzie. Alla de bärande elementen i min historia och jag kände: ”Jaha. Då kan jag lika gärna lägga ner, det här kommer aldrig gå.” Men som tur var kan den tanken tydligen dominera mitt medvetande samtidigt som någonting där under börjar processa och hitta lösningar.
Jag började med att ställa Wiik mot väggen. Vem var han? Och ganska omedelbart kom svaret: ”En gammal fotbollsspelare.” Kanske på grund av att jag är omgiven av fotbollsälskare i mitt vardagsliv, det är en boll vart jag än vänder mig här hemma, och jag fascineras av fotbollens makt i världen. Det passade också bra med Wiiks personlighet och med Vresta som stad, Wiik är en stukad hjälte som återvänt till sina barndomstrakter för att slicka såren efter en kraschad karriär. Och i Vresta håller man sina storheter om ryggen, att Wiik blev en avdankad stjärna gjorde det möjligt för mig att ge honom status, inflytande, trots att han lever ett enkelt liv. I en nedlagd industristad som Vresta är Wiik någon att se upp till, ett hopp och en påminnelse om fornstora dar.
Det där med fotbollen förlöste också Vresta, historien, värderingarna som sitter i alla Vrestabors ryggmärg, att bara man jobbar hårt kan man bli någon, förtjäna respekt. Och har du en gång varit någon så sitter du kvar på piedestalen, oavsett vad som händer. Men det ger även det motsatta – har du någon gång klivit över på fel sida, vänt dig mot Vresta och dess uppsatta, kan du aldrig skaka av dig stämpeln, vilket är fallet för Ozzie och hans familj.
Jag försökte länge förändra Ozzies förutsättningar, Erik hade tryckt på att Ozzie behövde en fristad, en plats att andas på. Och jag försökte ge honom det på olika sätt, jag provade t.ex. att göra honom till en fotbollskille, att han skulle vara bra på sport, spela i Vresta IF, men det kändes inte rätt. Det var inte Ozzie, det ändrade för mycket i hans personlighet, för mycket i historien. Så jag ändrade tillbaka igen och gav honom istället en katt och en dröm om att klättra upp på Mount Everest en dag. Det kanske inte låter mycket för världen, men har man som Ozzie ingenting annat kan hotet om att förlora ett litet grått husdjur, och insikten om att bergstopparna är omöjliga att nå, vara förödande.
Och så var det Hanna. Hanna som var arg och avig, som ville bli älskad, men som stötte bort alla runt omkring sig. Som hävdade självständighet, men egentligen desperat letade efter sammanhang. Sin plats, sin flock. Jag insåg att hon hållit även mig på avstånd och jag satte mig ner och lyssnade. Tvingade henne att berätta sin historia från början, rakt ner i det som gjorde ont, inte som i ett återberättande, när allt redan skett, så som det var innan. Och hon blev en på pappret privilegierad tonåring, med ett liv långt ifrån Ozzies verklighet. Hon blev ett Håkan-fan (ett faktum som en recensent fann otroligt otrovärdigt, hon skrev: ”visa mig den tonåring som lyssnar på Håkan Hellström idag”, och jag ska inte gräva ner mig i det, men kan bara konstatera att jag i sommar ska gå på den i två år uppskjutna Håkan-konserten på Ullevi i sällskap med ett gäng ungdomar och att jag söker med ljus och lykta efter biljetter åt några som var för unga för att gå 2020, men som drömmer om att kunna följa med nu), och jag valde att starta hennes berättelse just där, i publikhavet på Ullevi tillsammans med bästa vännen och olyckliga förälskelsen Moa. Sedan kom resten av sig själv. Drömmen om att få höra till. Tas på allvar. Betyda något för någon annan.
Det tog mig ungefär ett halvår att skriva om manuset. Jag la till och tog bort, la till och tog bort, slipade och slipade och slutprodukten var så mycket skarpare än första versionen. Det hade varit en skiss, men det här var ett manus med liv. Och jag hade aldrig kommit så långt på egen hand, utan den där inputen från Erik. Jag skickade till honom en gång till, bollade ändringarna, och han hade inte mycket att säga. Ljuset glimmade till genom nyckelhålet igen, herregud, skulle jag våga skicka till förlag? Plötsligt kändes det nära. Och läskigt. Det ultimata testet.
Debutantbloggen 