Färskpotatis och sill, som om tiden stått still.

I fredags var det midsommarafton. En del av er kanske är tillbaka på jobbet idag efter en underbar helg, en del kanske har gått på semester, en del har jobbat som fasen hela helgen. En del går till jobbet idag och låtsas att helgen var fantastisk, fylld av glädje och vänner och kärlek, trots att sanningen är en helt annan. En del har lagt upp vackra bilder på sociala medier, bilder som de hoppas förmedlar den mer eller mindre uppdiktade verklighet de vill att omgivningen se. En del har i sitt jobb sett högtidernas baksida, det vi människor gör mot varandra när förväntningar, besvikelser, stress, traditioner och alkohol blandas.

Nej, jag är inte mycket för högtider. Jag tycker inte om de upptrissade insatserna, den där bilden många av oss har i huvudet av hur det bör vara. Midsommar med strålande sol och dans runt stången, en härlig blandning av familj och vänner, jordgubbar och sill, glada lekar i den ljusa juninatten. Eller jul med snö och tänd brasa och barnens tindrande ögon, en vacker gran och stillsamt klingande änglaspel. För vissa kanske den bilden är sann, men för de flesta av oss är den nog inte det. Men även om jag som privatperson inte gillar högtider så är de ju en guldgruva att använda sig av som författare. Det som är jobbigt att förhålla sig till i verkligheten är ofta tacksamt och intressant att utforska i fiktionen.

I Härifrån använder jag mig av just midsommarafton som en dramaturgisk vändpunkt. Här sammanfaller till slut Ozzies och Hannas spår, det är på Vrestas midsommarfirande deras vägar korsas för första gången, och jag har utnyttjat den offentliga teatern ett midsommarfirande innebär för att visa deras olika förutsättningar. Hanna är fortfarande förälskad i småstaden, som hon inte har upplevt förut, hon vill så gärna känna sig hemma, höra till, att hon väljer att blunda för det hon i ett annat sammanhang hade upplevt som falskt, eller fånigt.

För Ozzie däremot representerar midsommarfirandet allt det han vill bort ifrån. Han vill inte dit, för allt i världen, men hans mormor bestämmer sig plötsligt för att göra en markering, en revolt, hon vill visa Vrestaborna att hon äger makten i sitt eget liv, och Ozzie har inget annat val än att följa med.

Det tar dock inte lång tid innan mormor tvingas inse att det var ett misstag att bege sig till firandet, de blir i det närmaste eskorterade därifrån, och för Ozzie blir hela händelsen en tydlig påminnelse om var han har sin plats i den sociala hierarkin, och att han är utlämnad till en vuxenvärld han inte förstår, även i relationen med mormor.

Hanna står en bit ifrån och ser hur Ozzie blir behandlad, och även om de aldrig pratar med varandra vid det här tillfället så skapar upplevelsen den första lilla repan i hennes bild av Vresta. Kanske är det inte en idyll för alla. Men hon vill ändå tro på det goda och hennes kväll slutar i den andan:

Jag vet inte vilken typ av midsommarafton du har haft, men jag hoppas såklart att den var fin. Men om den inte var det så kan det finnas en tröst i att nästan allt så småningom går att förvandla till fiktion, även de allra mörkaste, jobbigaste grejerna. Jag brukar tänka så ibland, att många av mina upplevelser hade jag velat vara utan, men nu är det som det är, och då kan jag i alla fall suga ut det stoff som finns i minnena. Göra om det till någonting annat, något jag kan ha nytta av. Som en roman eller två. Tre, fyra, fem. Det är inte så illa.

Och det här blir kanske ett orimligt långt inlägg, men jag kan inte motstå att dela med mig av några midsommarminnen. Som när jag var riktigt liten och vi firade hos min farmor, där det ingick i traditionen att en helikopter dök upp strax efter dansen och hovrade över ängen medan någon kastade ut stora mängder godis som alla barn fick slåss om. (Jag minns det som slåss, det var djungelns lag för att hinna roffa åt sig några bitar ur gräset.) Eller när jag var lite större och min pappa försökte återskapa godisregnstraditionen på en annan plats, minus helikoptern, men råkade kasta en stor och uppenbarligen hård klubba rakt i huvudet på ett barn, vars föräldrar inte uppskattade det hela. Feststämningen förvreds snabbt. Eller en av de första midsommaraftnar jag och min storasyster firade med kompisar istället för familj, vi var på en liten bygdegård någonstans och tyckte att både festen och sällskapet sög, så som någon sorts kompensation fick vi för oss att sno med oss alla galgar hem. (Väldigt söta galgar ska tilläggas, och det är typ tjugofem år sedan, så jag antar att det är preskriberat!) Eller när jag och min pojkvän skulle fira med ett annat par och höll på att inte bli insläppta på campingen eftersom vi var för unga, men i slutändan var det vi som fick ringa polisen eftersom en mycket vuxen man i tältet bredvid blev så fruktansvärt full och sedan tänkte sätta sig i bilen och köra därifrån någon timme senare.

Ja, ja, midsommarafton ändå. Kanske fick du lite inspiration av mina minnen. Kanske kan du plocka fram några av dina egna och förvandla dem till fiktion? Gör det. Skriv.

2 reaktioner på ”Färskpotatis och sill, som om tiden stått still.

  1. Klump i halsen, rörd, som vanligt av dina ord. Jag säger som du, skriv. En, två, tre, fyra … tio romaner.❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s