Att inspireras av verkligheten

Alla idéer kommer någonstans ifrån. För mig är det ofta att jag ser en film på teve som är halvkass, besserwissern i mig tänker att ”det hade varit coolare om de gjort så där istället” och vips så är en idé född. Eller så ser jag film A, tycker den är hyfsad, och sedan film B, som också har en del coola grejer. Sedan kokar jag ihop det jag gillade bäst från A och B och får någonting som kan bli startpunkten för en historia. Typisk kombination: jag gillar verkligen huvudpersonen i film A – en kufig tjej som alltid säger fel saker vid fel tillfälle – och låter henne möta ett problem från film B – hur man navigerar sig till toppen av ett globalt företag. Kombinerat blir de en kul start på något. Andra lutar sig hellre på verkliga platser eller händelser för inspiration, vilket kan vara minst lika fantasieggande. Men det finns fallgropar med att bli influerad av ”verkliga händelser”. Minst tre.

Här blev jag inspirerad förra veckan: taket i domen i Florens. Ibland får jag ett sug att skriva om historiska personer och platser, men släpper alltid tanken. Det känns rätt meckigt att behöva förhålla sig till alla verkliga händelser. En felaktig detalj som kanske inte ens är viktig kan sabba trovärdigheten för hela boken.

”Men det var ju så det gick till” är ett klassisk misstag (alltså, klassiskt enligt mig). Många skriver böcker baserat på egna erfarenheter. Grälet med maken blir ett bra gräl mellan dina huvudpersoner. Det där telefonsamtalet som förändrade ditt liv kan göra samma sak i ditt manus. Jag tror att det är en stark utgångspunkt: du har varit där och vet hur det känns i magen, hur snurrigt tankarna går och hur du inte kunde äta annat än vitt bröd i två dagar. Det är en styrka. Men verklighetsförankringen får inte gå för långt. Jag vet inte hur många gånger på skrivarkurserna jag gått som vi läst en skriven text, läskompisen ger feedback att det skulle vara bättre om personen sa något annat, och textförfattaren säger ”men det ju så här det gick till.” Scenen är något de själva upplevt och eftersom maken avslutade scenen med att köra handen genom ett glasbord så ska karaktären i boken göra samma sak. Vi andra tycker det känns lite magstarkt – att det skulle räcka med att smälla i en dörr – men det var ju inte det som hände ”på riktigt”. Eller så är det tvärt om. Den verkliga händelsen är lite platt på några ställen och vi i gruppen föreslår att krydda scenen med nya detaljer för att göra den lite mer spännande, men icke. ”Det var inte så det gick till – jag var där.” Ärligt talar struntar jag i vad som hände ”på riktigt”, om du nu inte råkar skriva en biografi om ditt liv. Om det är fiktion, låt det vara fiktion. Om en scen blir bättre av att mannen ställer sig på knä och bönar och ber i slutet istället för att storma ut så låt honom göra det.

En andra fallgrop är research, som jag ju har varit och slagit på i ett tidigare inlägg. Kanske var jag lite hård då men kontentan var att vi ibland använder research som en snuttefilt inför att vi börjar skriva. Man läser på obscent mycket om ett ämne för att känna att ”nu har jag minsann rätt att uttala mig”, eller kanske den lite mer blygsamma ”nu kan ingen komma och säga att jag inte har koll”. Men mycket research kan också betyda att man försöker klämma in ”allt” man har i manuset, bara för att det ska komma till nytta. Låt säga att du som jag fått för dig att läsa alla detaljer om operation Örnen i Stockholms skärgård, du vet när det jagades ryska ubåtar senast. Då har du helt plötsligt en lång lista med saker som inte kan förklaras, spår som du minsann ska klämma in i historien för att förankra den mer i verkligheten. Jo då, det signalerades till Kaliningrad. Och visst, jag trycker in ett SOSUS-system i ytterskärgården. Till en gräns blir det intressant, men man riskerar att köra fast i detaljer. Som duktiga författare ofta säger: det är en engagerande karaktär som lyfter en historia, inte alla detaljer i ploten. Så för mycket research kan bli en boja runt foten när du försöker manövrera din historia. Läs på lagom och lägg energin på att skriva ditt manus istället. Jag bryr mig inte om du har tre pärmar med bakgrundsmaterial ståendes hemma. Jag vill bara läsa.

Sista fallgropen dyker upp dagen du blir antagen och du tänker ”shit, nu kommer ju alla läsa det här”. Du har hållit dig så nära verkligheten att texten känns utelämnande. Gliringen till före detta chefen var rolig på idéstadiet, men kanske inte nu när boken ska komma ut. Tänk om människan läser boken och fattar att jag driver med honom? Shit, vad pinsamt. Men så dags att skriva om hela karaktären nu. Kanske hade det varit bättre att inte ta hämnd på det här snart väldigt publika sättet.

Där har ni det gott folk, tre fallgropar med att inspireras av verkligheten. Jag har fallit i alla tre. Hoppas att du kan undvika någon av dem åtminstone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s