Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.