Vad ska bebisen heta? (Eller: Hur sjutton kan titeln vara det svåraste med att skriva en roman?)

En väldigt välspelad skiva som spelat en viktig roll både i mitt liv och i mitt sökande efter en manustitel.

Efter en liten avstickare förra veckan med ett inlägg om midsommar så är jag nu tillbaka på min väg mot utgivning. Vid årsskiftet 2021/22, ett och ett halvt år efter att jag hoppade på Folkuniversitets sommarkurs och skrev de första orden på manuset kändes det klart. Igen. Jag hade tragglat det igenom två kurser, två vändor med lektör och en jäkla massa redigeringstimmar på egen hand. Det enda som nu stod mellan mig och sendknappen till förlagen var en snygg titel. Easy peasy! Not.

För herregud vad svårt det var. Och inte kan man skicka in ett obetitlat debutantmanus, det verkar ju oprofessionellt, jag ville döpa min bebis till något. Något fint. Något speciellt. Något som passade innehållet, genren, stämningen, budskapet. Något som var lätt att komma ihåg, men ändå stack ut. Något som kändes rätt i hjärtat. Och gärna en titel bestående av bara ett ord, ett självklart ord. Det rätta.

Jag googlade runt. Jag studerade titlarna i min bokhylla, i bokhandeln, på alla onlinesajter. Jag bollade med skrivarkompisar, med familj och vänner. Jag ägnade en hel restaurangmiddag åt att älta olika förslag med min älskade storasyster, när vi var på spa för att fira min 40-årsdag. (Förlåt!) Hon lyssnade tålmodigt och förslog något som hade med Ozzie att göra. Mm, bra, men inte helt rätt, för det var ju inte bara hans bok, det var ju Hannas också.

Jag läste typ alla mina sparade nummer av tidningen ”Skriva” för att se om det fanns någon inspiration där, och hittade bland annat det här: https://tidningenskriva.se/guide/vad-ska-boken-heta/ och jag läste den här artikeln flera gånger: https://nybookeditors.com/2017/02/coming-perfect-title-novel/ i jakt på svar som skulle göra det enkelt. Men det var svårt. Svårt! Dokumentet jag hade skrivit i hade titeln ”Arvsynd”, då det var en av grundidéerna jag ville utforska, men jag var redan från början på det klara med att jag inte skulle ha det som titel, då det lämnar för lite tolkningsutrymme. Plus att det låter som en deckare, vilket många ettordstitlar gör, i alla fall om man vill ha ett ord som associeras med mindre muntra saker. Och jag ville inte ha en titel med ”du”, ”jag”, ”vi”, eftersom jag skriver i tredje person.

Jag testade lite mer poetiska varianter, men det blev otroligt pretentiöst, inte min grej, jag ska bespara er den pinsamheten! Och ett tag var jag inne på saker som hade med Vresta att göra, då staden bara finns i min romanvärld, det skulle ju göra titeln unik. Men nackdelen var ju just att Vresta inte säger någon någonting, då staden bara finns i min romanvärld … Tillbaka på ruta ett.

Aningens desperat (herregud, det kunde väl inte stå och falla med en jädra titel nu när jag faktiskt fått ihop ett manus jag var nöjd med!), testade jag alla råd i de där artiklarna. Jag skrev ner alla ord jag associerade till manuset. Många. Jag gick i huvudet igenom alla låtar som dök upp i mig när jag läste manuset och tänkte på karaktärerna. Också många, och jag testade låttitlar, översatte rader från engelska tills jag blev helt snurrig … Men så var det en mening som hela tiden återkom. ”Du ska ta mig härifrån.” Det fanns något där. Betydelsen, känslan. Och låten i sig, Kents ”När det blåser på månen” har en så himla stark koppling till mina egna tonår. Min egen längtan bort. (Hela den skivan, vilken nostalgi, jag brände först av den på kassettband från en kompis, med R.E.M’s ”Automatic for the people” på andra sidan, och så fort jag hör någon av de låtarna förvandlas jag till en osäker sextonåring som försöker hitta sin plats i världen igen.) Fast jag ville ju inte ha med ett subjekt i titeln, så jag skalade av och kom ner till bara ”Härifrån”.

Härifrån. Plötsligt fanns också den dubbla betydelsen där. Att kunna säga: ”Jag är härifrån.” Att klamra sig fast vid tanken: ”Jag ska ta mig härifrån.” Exakt det mitt manus handlade om! Och efter att ha sugit på titeln ett tag kände jag mig nöjd. Det var den. Min bebis var döpt. Äntligen hade jag ett svar när folk frågade vad den skulle heta. Dags att trycka på send och hålla tummarna.

Nu skriver jag på nästa manus och jag har ingen aning om vad jag ska kalla det. Dokumentet i datorn heter ”Vresta vinter”, men det är ju ingen vidare snajsig titel. Och jag försöker brainstorma, testa olika grejer, skriva ner ord, associera, kolla låtrader … Omgivningen delar frikostigt med sig av förslagen ”Därifrån”, ”Bortifrån”, ”Varifrån”, ”Underifrån” osv, men jag vet inte riktigt … 😉 Jag får bara lita på att titeln kommer till mig så småningom. Kanske via en Kent-låt.

Var hittar du dina titlar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s