Knäskålar och spoilervarning

Ett förlag ville ge ut min bok!

Men reaktioner från bekanta i branschen tillsammans med min egen magkänsla började ganska snart späda ut glädjen. Kanske var det här inte rätt förlag för mig. Jag skrev och tackade för beskedet, men förklarade att jag ville avvakta lite.

Sen mejlade jag de övriga 27 förlagen för att elda på processen. Ett av dem svarade omgående: 

Hej Samuel,

Vårt läsande tar lite tid, vi får in enorma mängder med manus, så vi väljer att tacka nej i o m att du fått ett positivt besked från ett annat förlag.

Vi säger grattis till dig, det är inte lätt idag att få ut sina alster.

Allt gott!

Aj då! Snabbt svar:

Tack för grattiset!

Men det känns som att jag ev gjort bort mig lite nu – meningen var ju inte att tappa bort möjligheten att bli utgiven hos er…

Så om det i slutändan inte blir något med det nuvarande förlaget kanske jag återkommer på mina bara knän längre fram! 🙂

MVH Samuel

Och, till min lättnad:

Haha, ja jäklar, de där knäskålarna blir liksom lite utnötta med åren.

Jag talar utifrån egna erfarenheter … 🙂

Kanske kan jag få någon av lektörerna att påbörja en läsning av ditt manus i förtid?

Återkommer om det om ett par dagar.

Påminn mig, om du inte hör något från mig. Det är mycket nu …

Bästa hälsningar

Puh!

Nästa dag kom två nya besked. Ett dåligt och ett bra. 

NU

Det händer ganska ofta att folk som läst Linnés arvinge undrar hur mycket av innehållet som är självupplevt.

Det är en relevant fråga som kräver ett mycket omfattande svar. Men jag har semester och gott om tid att skriva. Och du kanske har gott om tid att läsa? Vi kan väl försöka!

(Du som har tänkt läsa boken och inte vill veta för mycket i förväg kan gärna avvakta med att skrolla vidare i den exceptionellt långa text som följer.)

* * *

Vi börjar med en närbesläktad fråga: Vad i boken är sant respektive påhittat?

Samhället Lundsbrunn existerar i högsta grad. Jag tillbringade huvuddelen av min uppväxt där. Brunnsakademien är dock ett fantasifoster. Därmed finns förstås heller ingen koppling mellan skolan och Carl von Linné eller hans son. Det som påstås om Linné junior i övrigt är sant, förutom allt som rör Maria. Hon är påhittad, liksom läkaren Johan Mohlin.

Margaretas föreläsningar om Aristoteles och sedermera temperamentsläran är vederhäftiga.

Berättelsen om greve Piper och hans hustru är korrekt, fram till att huvudpersonen frågar vad som hände med kroppen. 

Neuschwanstein finns givetvis.

Musikens Vänner lever än, även om verksamheten fått en kraftig törn under pandemiåren. Men att Bellman skulle ha skrivit ”Vila vid denna källa” med Lundsbrunn i åtanke saknar verklighetsförankring, och någon dedikation till ”vännen Carl” finns inte.

Revykungen Bengan Kvarnebäck är fiktiv.

”Sagan om pojken”/”Svärdets saga” respektive ”Sagan om flickan”/”Skrinets saga” finns ju i och runt omkring oss, precis som Henry påpekar. (Jag blev stolt när jag upptäckte hur väl både Greta Thunberg och Knutby-barnflickan passar in i den sistnämnda.) Svärdet i stenen-anekdoten (”Ensis chalibris”) fann jag på nätet.

Elisabeth Christina von Linnés observation av den blixtrande krassen har ägt rum.

Dikten om den strålande ädelstenen och visan om Sketa-Kalle har jag förstås hittat på själv.

Brunnssalongen finns, liksom glasrutan i golvet. Jag kan inte tänka mig att skivan går att lyfta upp, men så fick det bli, för berättelsens skull. Att källan sinade under 1700-talet är också en skarvning. Men den säregna doften i lokalen är högst reell.

Att urgamla språkliga drag finns bevarade i västgötskan (liksom i andra dialekter) är naturligtvis sant. Och oändligt fascinerande!

Etymologiskt kreativa teorier om Skälvum som Odens hem figurerar på nätet.

Du som uppskattar den så kallade Dark Academia-estetiken, eller gamla böcker över huvud taget, åk till Gamla biblioteket i Skara bums! 

Olles föreläsning om Rudbeck och Atlantican, göticismen, Per Tham och Västgötaskolan är faktabaserad.

Linnés indelning av människosläktet fick plötsligt massiv medial uppmärksamhet medan jag arbetade med boken, vilket gjorde mig rädd att någon skulle skriva samma berättelse som jag, fast snabbare. Bokens beskrivning av Linnés teorier stämmer, men allt som rör den spektakulära idén, och de händelser som följer, är mina egna påhitt. 

Linnés fru Sara Lisa har ofta framställts i negativ dager. Möjligen oförtjänt, enligt nutida Linnéexperter. Jag har valt att ansluta mig till den gamla traditionen – och rentav göra henne extra hemsk.

* * *

Fast nu var ju frågan egentligen: Hur mycket av det som bokens Samuel råkar ut för har jag själv upplevt?

Det enkla svaret lyder: Hela storyn är påhittad, så ingenting är självupplevt.

Men det stämmer inte riktigt. Många av de känslor som händelserna i boken väcker hos huvudpersonen har jag själv erfarit, fast under andra omständigheter. 

Jag har aldrig gått på folkhögskola, men i studentkorridoren där jag bodde under några år rådde en speciell form av gemenskap som jag utgick från i skildringarna av livet på Brunnis. 

Jag har läst idé- och lärdomshistoria och känt pusselbitar falla på plats, inte minst under den karismatiske Magnus Nymans föreläsningar.

Jag har upplevt den berusande känslan av att invigas i en ny – men gammal – värld, rik på anor och traditioner. Musikens Vänner på Katedralskolan i Skara var ett sådant sammanhang. När jag kom till Uppsala några år senare öppnade sig ännu fler portar och valv, ännu större, ännu äldre.

Jag har lidit av social osäkerhet, oro, ångest. Jag vet vad det innebär att rodna så att tillvaron nästan rämnar.

Jag har blivit upprymd av antikvariatsfynd – bland annat de böcker som huvudpersonen skaffar under det första jullovet.

Jag har mött bristande entusiasm inför bildning – men aldrig hos mamma och pappa eller mina syskon. Vi är nog alla lika nördiga.

Jag har inte haft djupa samtal med någon mentor – när Arne pratar med bokens Samuel är det förmodligen mitt äldre jag som försöker ge råd åt mitt yngre.

Jag har känt mig sedd, smickrad, utvald. Jag har tagit ut segrar i förskott.

I ett utrymme under vårt hus i Lundsbrunn har jag hittat rostiga spikar och blåa glasflaskor. (Där fanns även en mumifierad igelkott, men den fick inte vara med i boken.)

Jag har förbarmat mig över udda individer, velat vara snäll, upplevt känslan av att plötsligt ingå i en alltför tät allians, att den andre slagit klorna i mig. Varit kluven mellan å ena sidan och å andra sidan. Svikit och förrått knäppgökar för att vinna coolare människors gunst.

Jag har inte läst Foucaults pendel eller Alkemisten. Förresten inte heller Tordyveln flyger i skymningen eller Den hemliga historien, som min bok då och då har liknats vid.

Jag har tenderat att slukas upp av saker, men inte gett mig hän lika fullständigt som huvudpersonen i boken, varken åt studier eller megalomani. Jag har inte skärmat av mig gentemot omgivningen, inte brutit med min familj.

Jag har sett en mun på en målning röra sig (hemma hos Björn, i fyran eller femman, en eftermiddag när vi suggererade fram en paranormal stämning med stor framgång).

Jag har aldrig krupit i någon trång gång. Men Skorpan Lejonhjärtas krypning (och en scen i en ventilationstrumma med en som hette Tord, tror jag, i en Betongrosorna-bok av Olov Svedelid) har gjort så starkt intryck att det nästan känns som att jag har det.

Jag har inte återförenats med en okänd släkting i Lundsbrunn. Men även om jag aldrig känt mig som annat än en besökare på den uråldriga, eviga Västgötaslätten, bär jag för alltid dess skogar och åkrar och medeltidskyrkor och runstenar och hällristningar inom mig.

* * *

Bokens Samuel är född senare än jag, har en annan familjebakgrund och är uppenbarligen inte brunögd.

Men vi är båda lättpåverkade, känslosamma, mottagliga för smicker och utrustade med ett monumentalt självförtroende.

Handlar Linnés arvinge om mig? 

Vad tror du själv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s