Det var i stugan jag fick beskedet om antagning, just när vi höll på att bygga altan och allt var sådär kaosartat som det kan vara ibland på semestern (och alla andra dagar också). Idag går jag på semester och allt är fortfarande kaos, fast hemma den här gången. I stugan är det för en gångs skull prydligt och städat, nyckeln är överlämnad till mamman med tonårsbarn och det är precis när vi ska åka som jag tvekar.
Hade det inte varit kul om de fick ett exemplar av boken? Fast jag vill ju gärna inte pracka på någon en bok man inte har frågat efter. Efter lite dividerande med mig själv ställer jag den i en hylla på väggen. Väl synlig, men inte påträngande. Och hoppas att den är tillräckligt tilldragande för att locka till läsning.
Jodå, tricket fungerar och jag får ett sms när det har gått några dagar.
Smset betyder så mycket. Min lilla gerillamarknadsföring lyckades och boken landade fint. Jag föreställer mig hur de paddlar kajak längs strandkanten på dagen och när kvällen kommer så är det mina ord som får mamman att koppla av en stund. Kanske har hon också ett eget kaos hemma.
Att skriva är min meditation. Jag vill inget hellre än att sätta mig vid tangentbordet eller krypa upp i soffan med ett lagom stort anteckningsblock. Men när diskberget växer, leksakerna kryper fram ur vrårna och låter bli att krypa tillbaka igen, när muslorten under diskbänken inte längre går att ignorera och när gräset är högre på vår tomt än hos grannen som åkt på långsemester då är det svårt.
Vilken tur då att vi i vår tur snart är på väg till en hyrd bostad. Där vi inte kommer ha några förpliktelser utan där vår enda uppgift är att njuta. Nästa inlägg kommer därifrån. Jag ser redan nu fram emot att se vilka nya dörrar som kommer öppnas där (och om det finns några spännande överraskningar på hyllorna.)
Debutantbloggen 