Antagen! Och sedan då?

Vad finns bakom den magiska förlagsdörren egentligen?

Så i februari 2021 (i mitt förra inlägg påstod jag att jag redigerat färdigt manuset vid årsskiftet 21/22, men jag menar såklart 20/21) skickade jag iväg min lilla bebis som fått namnet Härifrån till ett par utvalda önskeförlag. Önskeförlag på grund av att de gett ut många böcker som jag älskat, men också för att de var väletablerade förlag med seriös framtoning, vilket var viktigt för mig. Och eftersom jag skriver här och eftersom min roman kom ut för ett par månader sedan, så är det väl ingen överraskning att det faktiskt gick vägen för mig och manuset. Jag har i det här inlägget beskrivit hur själva antagningen gick till, men jag tänkte att jag nu skulle gå igenom vad som händer sedan. För om du är som jag så har du drömt om att den där förlagsdörren ska öppnas så himla länge, det är målet, men vad finns egentligen där bakom? Där var det alldeles blankt för mig.

Det började i alla fall med ett trevligt digitalt möte med min förläggare Elise. Digitalt eftersom det var coronatider, och jag passade också på att mellan antagningsbeskedet per telefon och detta möte ha corona, vilket gjorde att allt kändes ännu mer surrealistiskt. Hade jag feberdrömt allting? Men nej, Elise verkade verklig, och även Norstedts erbjudande om utgivning. Mitt fokus under hela mötet var ”verka normal, verka normal” (delvis på grund av att jag under telefonsamtalet framstått som en fnissande fjortis som inte kunde sätta ihop en enda vettig mening, delvis för att jag alltid är nervös i sociala sammanhang) och jag är inte säker på att jag lyckades, men så småningom dök i alla fall ett avtal upp som signerades av alla parter och så var den biten klar. Min bok skulle ges ut!

Betyder det att den var perfekt och färdig för tryck? Knappast. En av de absolut bästa grejerna under hela processen med att få mitt manus till sin slutgiltiga form var Elises första läsning. Hon skickade en pdf där hon gått igenom manuset väldigt noga, precis som en lektör, och kommenterat på bra saker, saker som kanske borde ändras, men framförallt skrev hon in sin tolkning av det som händer. Och den var helt underbar att få ta del av. Hon skrev saker som jag själv inte ens tänkt på, men när hon påpekade det så kände jag: ”Ja! Just det, så menar jag!” Hon fick mig att känna mig som en skicklig författare, hon såg min undertext, vad jag ville förmedla med karaktärernas agerande, deras motsättningar, deras drömmar. Jag blev helt tagen, och jag har sparat den pdf:en för att kunna plocka fram när självförtroendet sviktar. Det är min egen lilla privata skattkammare.

Men det var ju inte bara ros, utan också en hel del förslag på ändringar som jag behövde ta ställning till. För har jag lärt mig en sak under allt det här, är det att manuset i princip aldrig är färdigt när man tror att det är färdigt. Inte heller denna gång alltså, trots kurser, lektörsläsningar och hundratals timmar. Det var lite småsaker här och där såklart, men framförallt handlade Elises invändningar om slutet, uppgörelsen. Och det mest drastiska var hennes förslag att jag skulle eliminera Lena, Ozzies mamma. (Vilket jag har skrivit om här.) Det var svårt. Jag satt återigen där med känslan av att det här kommer jag aldrig att klara av. Lika bra att lägga ner hela skiten, sorry Norstedts, ni satsade på en nitlott. Men precis som alla andra gånger så fattade jag ju efter lite sorgearbete att Elise hade rätt. Lena skulle bort, slutet skulle fixas till, nu jäklar! Skillnaden den här gången var att jag fick en deadline. Innan sommaren skulle en ny version lämnas in, utgivningsdatum var redan planerat, shit my God, som de säger här hemma. Det var på riktigt. Failure not an option. Gulp.

Jag slet som fasen hela våren. Jag höll uppe mitt vanliga jobb som lärare, under en period när sjukfrånvaron och covidrestriktionerna gjorde att allt var extremt tungt och ovisst. Jag tog hand om min familj, som alla på sitt sätt slet med att hålla balansen mellan hemmajobb, distansstudier, inställda tävlingar, träningar, frånvaro, längtan efter social interaktion, och slutbetyg. Och jag skrev. Jag skrev och skrev och skrev. Jag tänkte att jag var superwoman som skulle klara allt. (Spoiler, det var jag inte.) Det sista skrev jag på ett hotellrum i Norrköping, mellan studentfirande, efterlängtad kompisträff och försök att sova. Och samtidigt som skolavslutningen inträffade hade jag min deadline och jag levererade ett omskrivet manus. Det kommer jag alltid att vara otroligt stolt över.

Så, okej, då var manuset färdigt? Perfekt? Haha, nej. Nej, nej, nej. Jag insåg ungefär samtidigt som jag skickade iväg wordfilen till Elise att jag inte var helt nöjd. Det var inte riktigt så som jag ville ha det och under de veckor jag väntade på Elises återkoppling gnagde en envis tanke i mig: de kommer att ångra sig. De kommer inse att jag inte duger. Fan. Fan, fan, fan, och jag som basunerat ut till alla att jag ska få ge ut en bok! Hur i helvete ska jag överleva det nederlaget? Jag fick en chans med drömförlaget och jag fumlade bort den. Så typiskt mig …

När det var dags för nästa digitala uppföljningsmöte stålsatte jag mig. Jag väntade på att Elise skulle ge manuset och min författardröm sin dödsdom, så till den grad att jag knappt hörde vad hon sa. För hon skrattade inte åt mig. Hon ratade mig inte. Hon pratade på som om allt var okej, och sa att jag fick sommaren på mig att fixa lite småsaker, sedan skulle hon släppa manuset vidare till en redaktör. Jag framstod nog återigen som en svamlande, osäker fjortis, jag blev lättad, ledsen, förvånad, osäker, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Och så fort vi lagt på började jag gråta. Jag var slut, min hjärna var kokt mos och hela vårens känslomässiga bergochdalbana kom ifatt mig. Kanske fanns det en liten, liten röst i mig som ville att Elise skulle strypa mina drömmar? Att hon skulle förvisa mig till ensamskrivandets öken igen?

Jag har som sagt alltid varit väldigt säker på att jag inte duger. Och finns det ingen annan som säger det åt mig så skriker jag det i mitt eget öra. Den stora fördelen, men också den största omställningen, med att bli antagen av ett förlag är att det plötsligt finns ett helt team som vill att du ska lyckas. Människor som tror på dig när du inte gör det själv. Jag är fortfarande lite rädd för att mitt team på Norstedts ska inse att jag är en bluff, genomskåda min fasad av duglighet på något sätt. Se den lilla osäkra fjortisen där inne. Men kanske tänker jag fel. Kanske är det tack vare den där fjortisen som jag har lyckats skriva en bok, en bok bra nog för att bli antagen.

Jag vet inte. Men jag vet i alla fall att nästa person som stod redo att hugga in i mitt manus var redaktören John, och hur det samarbetet gick till ska jag berätta om nästa vecka.😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s