Destination: 1543

På jobbet frågar alla om vilka resor man ska göra under semestern. Som vanligt svarar jag ingen. Jag reser så mycket i tjänsten att jag längtar efter att vara hemma. Efter att inte behöva packa. Att slippa försenade avgångar och oändliga timmars resväg. Att få sova i egen säng (även om lakanen är renare på hotell, hemmavid bäddar mina katter generöst med såväl hår som kattsand).

Fördelen med hemester: att hinna äta tomaterna i takt med att de mognar på balkongen.

Min strategi känns allt klokare ju mer jag ser av kaoset på Arlanda och hur SAS-piloternas strejk ställer in resor som lämnar semesterfirare strandade utomlands. Själv satte jag mig i soffan i lördags morse, la fingrarna på tangentbordet och gav mig ut på en egen resa. I fantasin. Till en julimånad 1543. Jag har besökt en förvaltarstuga, en prästgård och Västerås slott, där kung Gustav satt bakom skrivbordet i sitt gemak. De människor jag möter på min resa är som folk är mest. Glada, arga, bittra, förälskade, målmedvetna. Vissa är goda, andra onda, ibland ryms båda egenskaperna inom en och samma person. Ibland gör de goda fel och ångrar sig men vet inte hur de ska ställa sitt misstag tillrätta. Alla karaktärer kämpar, försöker navigera genom livet bäst de kan.

Ljust och sockersött eller mörkt och farligt? Författarens val. Här ryms båda gestaltningarna i en och samma bild. Kattungen Jojjo sover tryggt intill sin vakande syster Fisan.

Första fjärdedelen av den tredje boken om Matilda och Trond har växt fram under våren och nu går jag igenom det hittills skrivna. Stryker, lägger till. Skapar stämning. Blir missnöjd, ändrar till en annan känsla. Ja, så där som vi författare gör innan vi bestämt oss. I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag har en tendens att lägga in för mycket humor och jag fortsätter att hamna i fällan, trots att jag borde veta bättre. Inför semesterskrivandet tog jag en kopia av manuset och döpte det till Darker. En signal åt mig själv att svärta ner. Skapa konflikt. Våga låta skavet ligga kvar mellan karaktärer jag vill väl, som jag önskar ska komma överens. Men om allt löser sig redan från början finns inget drama kvar. Eller så blir boken väldigt kort. Den lösningen lockar ibland. Vad sägs om denna version:

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Behövs egentligen mer? Vi vill ju alla leva lyckliga i alla våra dagar.

Men jag tror att min förläggare skulle ha vissa invändningar mot ett så kort och snärtigt manus, så jag får väl gneta på mot en längre (och mörkare) version.