Jan Lööf och äckel

Jag hade fått tummen upp från ett förlag som jag av olika anledningar var tveksam till och mejlat de övriga 27 för att skynda på processen lite. Dagen därpå kom först ett artigt nej från ett annat förlag, utan någon detaljerad motivering.

Och lite senare samma dag, ett mejl från Kaunitz-Olsson:

——

Samuel!

Tack för besked, grattis, det var roligt! Jag har tillbringat långhelgen med din spännande berättelse och kan bara instämma, det är en väldigt häftig bok. Rik, inbjudande och smart på ett snällt sätt, i det att den också får läsaren att känna sig smart. Jag är på väg hem idag, men kan vi inte höras i veckan? Antingen ses eller över telefon. Vore roligt att få prata lite mer ingående med dig. Hur ser det ut för dig i veckan?

Vänligen,

Martin Kaunitz

——

Samma glädjerus som dagen innan, fast starkare och mer ihållande. Tonen i mejlet kändes rätt, förlagets hemsida var övertygande – tänk att få bli kollega med Jan Lööf! – och mina vänner med insyn i branschen reagerade med otvetydig entusiasm.

Martin och jag stämde träff i Gamla stan på fredagen.

Men någonstans ändå, ett litet tvivel: Exakt vad innebar mejlet? När en förläggare vill prata om ens manus kan det väl nästan bara betyda en sak? Eller?

NU

Jag har drabbats av en stark lust att försöka skriva något mer.

Inte en uppföljare. Inte en prequel. Överhuvudtaget inget som ligger nära Linnés arvinge. Kanske en vacker dag, men inte nu.  

Vad är förresten skillnaden mellan en nisch och ett fack, förutom att man vill hitta det ena och undvika det andra?

Jag har i alla fall två idéer: 

Ett mörkt, obehagligt skräckdrama, ganska Stephen King-aktigt, kallt, vedervärdigt. Äckligt, rentav.

Och en helt ofarlig, skruvad skildring av en samling dråpliga människor. Lite Arto Paasilinna. Feelgood, fast utan romantik. Afterlife, fast utan det sorgliga.

Det finns inget rationellt bakom dessa två idéer, det är bara det att de har fått fäste i mig.

Hur tvära kast tål den stackars läsekrets jag vill bygga upp? Hur mycket förvirring?

Å andra sidan. Det är väl nu, i början av den eventuella författarbanan, som man ska experimentera?

Och kanske är det enklare att få ur sig den famösa Andra Boken om man samtidigt skriver en till, så att inte ens man själv vet vilken av dem som är nummer två?

Äckel och feelgood parallellt. Som livet självt. 

Varför inte?

2 reaktioner på ”Jan Lööf och äckel

  1. ”När en förläggare vill prata om ens manus kan det väl nästan bara betyda en sak? Eller?”

    Inte att skriva ut en check, kanske. Enligt min uppfattning att lära känna författaren. Är det en vettig människa som går att jobba med, som accepterar ändringar? (Den färdiga bokens text är väldigt mycket ett lagarbete, och en författare som känner att hans kommatecken är nedfallna från himlen går inte att jobba med. Är hon/han vettig på andra sät — bidra i marknadsföringen, ekonomiska förväntningar, inse att boken inte kommer ut på två år? I princip en blind dejt 🙂 som förhoppningsvis kan leda till ett lyckligt äktenskap.

    Jag har träffat de två ägarna och har positiva intryck.

    Göran Fagerström, Bokverket
    http://www.bokverket.com, http://www.skrivaochgeut.se

    • Jag tror du har helt rätt! Och även jag har positiva intryck! (Citatet alluderar på en tidigare skildrad – lite plågsam – upplevelse i en skidbacke. Hur det gick denna gång får man veta om en vecka!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s