Kampen för det felfria manuset – slutstriden.

En bråkdel av alla utskrivna versioner av ”Härifrån” som jag har redigerat och redigerat.

En av mina mindre bra egenskaper, eller tankebilder, är min rädsla för att misslyckas, vilket du som har följt mina inlägg här på bloggen säkert vet om vid det här laget. Jag har någon idé om att jag måste vara perfekt, allt jag gör måste vara perfekt, annars … Ja, jag vet inte, men det ligger alltid där och stör. Och jag är samtidigt väldigt väl medveten om att jag är långt ifrån perfekt, så jag har skapat ett skottsäkert upplägg för att alltid vara missnöjd med mig själv. När Elise, min förläggare, var tillräckligt nöjd med mina omskrivningar för att släppa Härifrån vidare till en redaktör blev jag därför i vanlig ordning både förväntansfull och skitnervös. ”Jippi, jag kommer få ytterligare en persons tolkning och input på texten!” Men också: ”Stackars, stackars människa som tvingas jobba med mitt manus”, och: ”Tänk om han tycker att det suger?”

Och trots att jag redigerat och redigerat kände jag den där oron pocka på, så pass att jag skickade ett mejl till redaktören John och ursäktade mig själv och mitt usla manus, bad honom ha överseende med alla misstag och felaktigheter, jag talade helt enkelt om för honom att jag redan visste att allt var skit, så han behövde inte linda in något i socker. John, som den lugna och tålmodiga människa han verkar vara, svarade att mitt manus var ett av de mest välskrivna han hade arbetat med. Och jag säger det inte för att skryta, utan för att illustrera hur den där inre kritikern ofta får orimligt stor makt i mitt liv, och kanske finns det någon som känner igen sig.

Styrd av kritikern begick jag också misstaget att fortsätta redigera manuset efter att det skickats till John. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, jag stod inte ut med allt dåligt, men det var såklart inte speciellt professionellt och gjorde Johns jobb mycket svårare, då versionen han kommenterade på och den jag hade sedan inte överensstämde. Jag hade omintetgjort en hel del av hans arbete, så att säga. Ett nybörjarmisstag jag ska försöka att inte göra igen.

John och jag träffades fysiskt, på riktigt, i ett grupprum på Mölndals stadsbibliotek. Jag var såklart illamåendenervös flera dagar i förväg, men när vi väl satt där och dök ner i texten så var det en fantastisk känsla. Att få diskutera mina karaktärer och min handling, mitt Vresta, på djupet med en annan människa. Vända och vrida på stycken, fundera på vad som kunde strykas, vad som borde fyllas ut. Stuvas om. Skillnaden på Johns läsning och Elises läsning var att John gick ännu mer in i detaljerna. Meningarna, betydelsen, ordföljden. Jag antecknade och funderade, bollade tankar, och fick med mig manuset med alla Johns markeringar hem, för att kunna redigera i min egen version. Varken förläggaren eller redaktören ändrar alltså någonting, utan det är jag som författare som äger manuset, ända tills det så småningom sätts i den rätta mallen, inlagan. Då måste ändringarna gå (åtminstone i mitt fall) via redaktören av tekniska skäl.

Under hösten redigerade jag manuset utifrån Johns input, jag putsade på slutet och skrev om, skrev om, skrev om. Och för varje version kom jag närmare det där jag ville åt. Närmare en känsla av att vara nöjd. Närmare, men en av mina stora farhågor under hela processen var att jag aldrig skulle komma fram. Att jag aldrig skulle känna mig klar. Men veckorna tickade på och både John och Elise okejade omskrivningarna och plötsligt var det dags att skicka manuset till korrekturläsaren. En person jag aldrig träffade, men som noga gick igenom inlagan och kollade stavfel, borttappade ord, extraord och andra konstigheter. Ändringar som jag fick skickade till mig för att godkänna, innan John redigerade i inlagan.

Så kom dagen. Slutstriden, slutkorret, som visade sig bli en tuff kamp, men inte riktigt på det sätt jag trott. Det allra sista korret genomförde jag och John via teams veckan före jul. Jag hade precis lyckats pallra mig upp till sittande efter att ha varit däckad av influensa ett par dagar, jag hade preppat med Alvedon, halstabletter, nässpray och te, och jag fick väsa mig fram genom manuset: ”Sida 145, ändra andra stycket, första raden, till hon istället för han.” ”Sida 146 allt okej.” ”Sida 147 …” Ja, ni fattar. 360 sidor. Efteråt kändes det som en seger att jag ens lyckats hålla mig upprätt, och på något sätt är det kanske symboliskt att min resa från antagningssamtal till manustryck började med covid och slutade med influensa. Jag som i princip aldrig är sjuk. (Peppar, peppar.)

Att navigera igenom redigeringen, rodda mig själv och manuset fram till tryck, var en fight för mig, på många plan, men jag vann den. Betyder det att Härifrån är felfri? Perfekt? Absolut inte. När jag väl höll min lilla bokbebis i handen för första gången, i tryckt form, tog det inte många sidor innan jag upptäckte det första korrfelet. Min inre kritiker hoppade såklart genast upp för att säga: ”Vad var det jag sa – usel!” Men även om jag har lärt mig att ett manus aldrig är färdigredigerat när man tror att det är det, så har jag också lärt mig att det aldrig blir perfekt. Det finns alltid saker man skulle vilja fixa till, små fel som slunkit igenom hur noga man än har läst. Hur många timmar man än umgåtts med sin text. Och det måste vara okej. Förr eller senare måste man släppa taget och vara nöjd med det imperfekta. (Ett ord som min redaktör John har påpekat inte finns på svenska, men visst borde det göra det?)

I höst kommer Härifrån som pocket, hurra! Och jo, jag har såklart bett om att de där småfelen korrigeras, när jag nu får chansen … 😉

Pocketomslaget till ”Härifrån”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s