Den kreativa processens upp och ner

Inspirationen har slagit ner som en blixt från klar himmel. Den bubbliga känslan cirkulerar i varenda cell av kroppen, när jag tänker på min nästa bok. Den där som fortfarande bara bor i mina tankar men sakta men säkert byggs upp som ett tusenbitarspussel. Uppföljaren till min debutoman kan inte bli annat än bra. Rent av fantastisk!

Sedan sitter jag där. Efter en lång dags jobb och tidskrävande nattning med min lilla pojke. Höggravid och väldigt sugen på att luta mig tillbaka i soffan framför en serie, med en stor påse smågodis. Det gör jag såklart inte. För jag har lärt mig (efter att ha skrivit och rott i land min debutroman En enkel till Indien) att böcker inte skriver sig själva. De kräver både tid och tålamod. Två saker jag personligen har väldigt dåligt av. Framför allt det sistnämnda, tänker jag och slår upp datorn …

Men inspirationen som trollband mig till en början är inte längre där. Jag har visserligen kommit en bra bit på manuset, men självtvivlet ekar i huvudet. Påminner mig nästan dagligen om att det jag skriver inte är bra nog. Och inte nog med det, tankarna försöker också övertyga mig om att jag inte är bra nog. När jag som debutant gick hem från LB förlag (bara dagar efter att jag skickat in mitt bokmanus) med ett tvåbokskontrakt i handen, var ingen gladare än jag! Jag förstod redan då hur stort det var och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vilken tur jag haft. Jag menar, uppföljaren var ju inte ens skriven.

Tillbaka till de där sena kvällarna framför datorn. Där flowet jag kände till en början nu var som bortblåst. Frågan jag oftast ställde mig handlade om den där sörjan till text verkligen skulle kunna bli en riktig bok. Och även om det blev en bok, skulle den hålla samma kvalitet som min första? Den som fått ett varmare mottagande än jag någonsin kunnat önska. Legat på toppsäljningslistor och nu är finalist i Årets feelgood. Uppföljaren hade stora skor att fylla. Pressen kändes påtaglig. Så pass att jag oftast stängde ner datorn efter bara några meningar.

Meningar som efter dagar, ibland veckor blev kapitel efter kapitel och vips var jag halvvägs genom manuset till uppföljaren. För där och då är det mitt enda trick (och bästa tips) att bara fortsätta skriva. Ta små myrsteg framåt och inte fundera så mycket på om det du skriver är ”bra” eller ”dåligt”.

För är det något jag lärt mig, efter att snart ha skrivit klart två romaner – så är det faktumet att det alltid vänder. Tids nog. Kommer en dag då det du skrivit helt plötsligt känns helt okej. Kanske inte bra, men så pass att du inser att du snart har lyckats leverera ett hyfsat grovmanus. Sedan ska diamanten självklart slipas. En process som i mitt första bokmanus krävde ca 36 redigeringsrundor, innan jag kände att det inte bara var okej – utan rent ut sagt bra!

Jag har sprungit många maraton i mina dagar och tycker att det liknar bokskrivarprocessen en hel del. Jag tänker tillbaka på alla lopp där jag fokuserat på ett steg i taget. Inte tänkt tanken på att korsa den där mållinjen efter 4,2 mil (då det känts alldeles för långt borta) utan bara satt den ena foten framför den andra. För gör du det, på maratonloppet eller under bokskrivarresan, så sköter sig nämligen resten själv. Steg blir meter och kilometer snart mil. Precis som ord formar meningar, blir kapitel och till slut en färdig bok.

När du väl passerar den mytomspunna mållinjen och står där med medaljen runt halsen eller boken i handen. Först då kommer det bli tydligt att alla steg behövdes för att ta dig dit du är idag. För att just din bok skulle bli så bra som den bara kunde.

Cassandra Brunstedt, som i våras debuterade med ”En enkel till Indien”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s