När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad.

När jag var liten, på åttiotalet, var en av mina käraste ägodelar ett kassettband med tillhörande texthäfte, där Disneys ”Peter och draken Elliot” berättades i komprimerad form. Jag hade aldrig sett filmen och har ännu inte gjort det, och jag vet faktiskt inte vad sagan handlade om, mer än att det var en pojke som hette Peter och en drake som hette Elliot och de var vänner. Ändå lyssnade jag på det där bandet om och om igen, men det jag minns bäst idag är berättarröstens lugn och hur den i inledningen talade om att när jag hörde ett visst pling, det lät som om någon viftade ett trollspö, så var det dags att vända blad.

Jag gillade det. Upprepningen, mönstret. Den tydliga instruktionen: pling – vända blad, pling – vända blad. Det gick inte att missförstå och det fick mig att känna mig trygg, den återkommande rytmen. Förutsägbarheten. Vi tog oss igenom sagan tillsammans och sedan kunde jag byta sida på bandet och börja om.

Jag har tänkt mycket på mönster den sista tiden. Våra hjärnors inbyggda sökande efter igenkänning, vi dras till det vi registrerar som bekant, ett händelseförlopp vi kan förutspå. Den mekanism som får de flesta små barn att vilja höra samma saga kväll efter kväll, samma vaggvisa. Den som får oss att välja varumärken vi känner till, sova på samma sida av sängen varje natt, eller kanske gå på just det där träningspasset varje tisdag klockan sju. Rutiner får oss trygga. Men den här överlevnadsmekanismen kan också ställa till det för oss, när vi upprepar ett inlärt mönster trots att inte leder till något bra. Ändå fortsätter vi att göra samma val, igen, igen, för vanans makt är svår att bryta.

Jag läser en bok som heter Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey E. Young & Janet S. Klosko, och den handlar just om våra nedärvda mönster, eller livsteman, och hur vi kan lära oss att förstå och förändra de som inte gynnar oss. Jag läser den för min egen skull, för ärligt talat är jag rätt trött på en del av mina teman, som den där känslan av att jag inte duger, men samtidigt har den lett till en massa insikter om mina karaktärer. De är ju som mina nära vänner, eller barn, mina låtsaskompisar. Och jag har funderat på deras teman. Vad är det för mönster de bär runt på, varför gör de som de gör? Vilka miljöer och relationer har format dem, och kanske viktigast av allt – hur ska de klara av att bryta upprepningen? Eller ska jag ens låta dem göra det?

I det manus jag skriver på nu, en uppföljare till Härifrån, släpper jag lös Lena, Ozzies mamma. Hon är en karaktär som ligger långt ifrån mig i sin personlighet, hon är högljudd, konfrontativ, gränslös och saknar impulskontroll. En sån person som gör mig nervös, just för att de är oförutsägbara. Men det är bara på utsidan, för nu när jag har umgåtts lite mer med Lena så har jag sett hennes insida. Hennes mönster. Det hon upprepar, en destruktivitet som försätter henne och omgivningen i trubbel, om och om igen, men hon gör det inte för att vara elak eller för att hon vill såra någon, hon vet bara inte hur man bryter kedjan. Och där hittar jag min sympati för henne. Där kan vi enas, i det mänskliga.

Jag funderar såklart även på Ozzie. Hur hans erfarenheter och det som hände i Härifrån påverkar honom, vilken sorts vuxen han kommer att bli i framtiden. Och Hanna, hur ska hon leva med sin skuld, sina dubbla känslor, vad skapar det för mönster i henne? Och jag skriver också om Viggo, som är Ozzies gamla barndomskompis, och han befinner sig i en situation där hans trygghet har ryckts undan, där de mönster han hitintills kunnat förlita sig på har upphört att gälla och han letar desperat efter ett nytt, en ny karta, en förutsägbarhet, oavsett hur instruktionerna ser ut. Better the devil you know, than the devil you don’t. (Jag försökte komma på den svenska motsvarigheten till uttrycket och det närmaste jag kom var ”bättre en fågel i handen än tio i skogen”, men det överensstämmer ju inte helt.)

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, det gled mig ur händerna medan jag skrev. Kanske ville jag säga något om barndomsminnen, de små detaljerna som poppar upp ibland. Eller att vi alla har mönster inom oss som påverkar våra handlingar, våra val, och att det kan vara väldigt givande att titta närmare på sina egna. Eller sina karaktärers. Och att psykologiböcker kan vara ett lika viktigt verktyg som en skrivhandbok om man vill skildra människors samspel, förstå varför de gör som de gör.

Jag sparade det där kassettbandet med Peter och draken Elliot länge, långt efter att jag slutat lyssna på det, men någonstans på vägen till vuxenlivet kastade jag väl till slut bort det. Men jag kan fortfarande förnimma känslan av trygghet det gav mig. Förvissningen. För visst finns det något väldigt lockande med att kunna höra ett pling från trollspöet och en lugn röst som deklarerar att nu, nu är det dags att vända blad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s