Dagens inlägg är en intervju med allkonstnären Rachel Mohlin, som förra året debuterade med boken Dungen.
När bestämde du dig för att skriva en bok?
Hm. Svår fråga. Det fanns inget exakt ögonblick. Det fanns däremot en lång period när jag umgicks med tanken på att, men om du vill ha en startpunkt för Dungen så säger jag att det är 2018. Den hösten, kanske var det oktober, vi säger att det var oktober, ja, då satte jag mig ner och reste mig några timmar senare och hade påbörjat det som sen faktiskt blev just Dungen.
Visste du vart du var på väg när du började skriva?
Nja, jag visste vilken miljö och vilken tid i historien jag skulle till; hade exakt tidsperiod, åttiotalets absoluta slut. Men, sen; mycket trädde fram i alla de omskrivningar jag gjorde.
Varför just den tidsperioden?
Så mycket i världen som andades förändring, minns jag. Jag själv var livrädd för det stundande skiftet av årtusende då jag som ung, femton på mitt sextonde, precis som Adina, längtade efter ett vuxenliv och bävade för att den upplevelsen skulle gå mig förbi.
Då jag rör mig i en frikyrkomiljö på landet placerade jag delar av de tidsandeaspekter jag själv hade erfarenhet av in i berättelsen; domedagen är nära, snart är Jesus åter på jorden för att hämta hem de sina. Och skräcken för att då göra fel och bli kvar i den brinnande helvetes-elden fick vara med som en förrädisk ström under personernas agerande.
Var det något som förvånade dig under arbetets gång?
Redigeringsprocessen. Att det var så himla kul och hur texten blev till ännu en gång. Och kanske att väldigt mycket arbete med en bok ändå sker analogt, hög med papper, blyertspenna och markeringar i kanten. Jag pallade inte att jobba i pdf:r på slutet utan satt med papper och penna helt enkelt.
Har du fått mersmak på bokskrivande?
Ja, det får jag säga då jag nu skriver en del två. Men också för skrivande totalt sett, jag har påbörjat inte mindre än tre manus utanför boken, så mycket skrivande ger ännu mer skrivande på grund av att det är ett skönt sätt att förhålla sig till sin fantasi: ut genom fingrarna, ner på pappret.
Vad kan du avslöja om uppföljaren?
Jag återvänder till Hemseryd och de som tror på något annat än det vi ser.
Jag dröjer mig kvar vid Elisabeth, Adinas mamma och hennes historia men också en annan nutida som jag inte vill avslöja men som till en del involverar Adina.
Hon är inte längre huvudpersonen utan jag tänker mycket på det kitt som sammanfogar många människors öde, som kanske bara var en blick en gång, en kort sekund som sen får framtiden att förändras för så många människor.
Berätta mer om din skrivprocess!
När jag nu jobbar med uppföljaren, bok nummer två, ser det annorlunda ut så jag har ingen exakt skrivprocess. Men. Det följer ändå ett mönster att jag behöver skapa totalt tyst i några timmar, kanske tre om jag har tur och då skriver jag utan att vända mig om. Och så håller jag på en ganska lång period om kanske några veckor. Sen lägger jag ihop allt som kommit fram i en rad och sammanfogar till den längre linjen. Jag är mycket noga med att berättelsen och personerna i den ska hänga ihop och alla påverkar alla, de ska utgöra en del av en helhet och jag vill inte ha sidospår som leder bort. Jag lämnar inget åt slumpen och om nu läsarna tänker ägna många timmar åt min berättelse är det min plikt att göra den stunden värd mödan.
Vad har du lärt dig?
Jag skulle nog säga att en sak är av stor vikt: hitta en, möjligen två vänner, bekanta som också skriver och prata med dessa om skrivandet. Det blir livlinan, stödet i det som många gånger är en mödosam process.
Vad ser du för likheter och skillnader mellan att skapa texter som ska dramatiseras och texter som ska läsas?
Jag skriver med ett sällskap av gestaltningen då. Det är en blick som sällskapar och möjliggör en annan form av skrivande, den som blir färdig först när den gestaltas helt enkelt.
Hur ersätter man det sällskapet, när gestaltningen ska ske i läsarens huvud i stället?
Skriver du så läser du förmodligen, troligen, ja, säkerligen. Och då är du med som läsare när du också skriver. Och de bra dagarna hjälper den läsande personen i dig den skrivande. De sämre dagarna är den delen av dig kritisk och ibland till och med hånfull men då får man pausa och återerövra sitt läsande sällskap i sig själv.
Slutligen, du som är van vid att bli recenserad och bedömd, har du några tips till oss nybörjare?
Läs de tryckta orden och lyssna på åsikterna om din text och fundera på vad du håller med om. De bästa läsningarna av din text är de där du lär dig något. Håll dig till dem.
Tack och lycka till med ditt fortsatta skrivande!
Man tackar.
Dungen av Rachel Mohlin (@rachelmohlin på Instagram) utkom sommaren 2021 på Bokförlaget Polaris.
Debutantbloggen 