”Vi läser för att veta att vi inte är ensamma.” – C.S. Lewis

I mitt inlägg förra veckan så pratade jag om upprepning och mönster. Jag berättade om mitt kassettband med Peter och draken Elliot, och hur jag lyssnade på det om och om igen. Det var en kär ägodel, men ännu högre (nästan i nivå med min gosedjurshund Hunde) rankade jag min samling med Narniaböcker. Om det finns några böcker jag har läst orimligt många gånger så är det de. Vi snackar sammanlagt hundratals.

Vi började vår relation lite knackigt, jag och C.S Lewis. Jag fick böckerna i julklapp och födelsedagspresent av en gammal vän till familjen med början redan när jag var tre år, och jag lärde mig snart att de paketen var de allra tråkigaste. Jag såg ingen vits alls med att de där böckerna, fulla av bokstäver och knappt några bilder, skulle stå i bokhyllan och ta plats tills jag blev större. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle vilja läsa dem. Men sedan en dag, hur det nu gick till, hade jag plötsligt blivit så stor att jag blev nyfiken. Vad handlade de om egentligen? Och titlarna lockade mig, framsidornas färgbilder … Jag var tvungen att kika lite och, med risk för att använda en allt för uppenbar liknelse: det var som att öppna garderobsdörren och kliva in i en ny värld. 😉

Jag minns inte vilken av böckerna jag läste först, men jag vet vilka jag har läst flest gånger. Vilka jag älskar mest. Min topp tre är: Caspian, prins av Narnia, Hästen och hans pojke och Kung Caspian och skeppet Gryningen. För mig var de alldeles lagom fulla av spänning och äventyr, barn som är klokare än vuxna, underdogens revansch och de där främmande, magiska platserna. Jag var Caspian när han flydde från sitt slott, dunkade huvudet i en trädgren och vaknade bland talande djur som han bara trodde fanns i sagorna. Jag var Shasta när han insåg att han inte alls var en fattig, föräldralös pojke utan en Narnisk prins, med en tvillingbror. Och jag grät med Eustace när han förstod att han förvandlats till en drake, hur skulle han kunna förklara det för resten av besättningen på skeppet Gryningen?

Idag kan jag se brister i böckerna, eller toner, tendenser som jag inte uppfattade som barn, men som skaver lite i mig som vuxen. C.S Lewis sätt att beskriva tjejer och kvinnor lämnar väl en del övrigt att önska, precis som hur utseendet emellanåt blir det som definierar karaktären eller släktet, och jag håller kanske inte med om det underliggande religiösa budskapet. Men jag förstår också att böckerna skrevs i en annan tid, så jag lägger det åt sidan och låter mig förföras av personporträtten (både av människor och djur och andra varelser), miljöbeskrivningarna, fantasin, spänningen, och framförallt hur C.S Lewis tar barn på allvar. Låter dem vara lika kompetenta som vuxna, jämställda. Göra misstag, men också lära sig hantera dem. Utvecklas.

Att kunna gå in i Narnia har skänkt mig tröst så många gånger, även om det bara varit i fantasin och inte via en magisk garderob. Jag har sett den tecknade filmversionen av Häxan och lejonet en massa gånger, vi hade den avspelad från tv på VHS. De bilderna är så tydliga för mig, när Vita Häxan häller några droppar av sin trolldryck i snön och de förvandlas till varm choklad och en konfektask med vackra snören. (Och hur hon ropar: ”Konfektask! Konfektask!” när hon försvinner på sin släde.) Eller när herr och fru Bäver smaskande dricker sitt te. Och vargarna som jagar över den allt mer upptinade marken, och Aslan, bunden, rakad och död på stenbordet.

Jag har också, med stor besvikelse, sett de andra filmatiseringarna av böckerna. Det gick någon gräslig serieversion av Häxan och lejonet när jag var barn, där Aslan struttade fram i form av två vuxna personer i en lejondräkt, herregud. Och de mer påkostade långfilmsversionerna från tjugohundratalet är inte mycket bättre de, jag har svårt att smälta hur de har förvanskat både Caspian, prins av Narina och Kung Caspian och skeppet Gryningen, originalhandlingen är så mycket bättre. Men jag får nöja mig med mina inre filmer. Min känsla av att den där magiska världen slog rot i mig redan när jag var liten, lämnade någonting kvar. Viljan att berätta, kanske. Hitta på. Skapa mina egna världar och karaktärer och det är jag C.S Lewis evigt tacksam för.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s