Stormin.

Två av mina barn en stormig promenad för några år sedan.

I den senaste lördagsenkäten reflekterade vi debutantbloggare över hur det känns att skriva på ett nytt manus nu, som antagen, jämfört med hur det var innan det där magiska beskedet. Och det är klart att det är skillnad. Stor skillnad. På gott och ont kanske, man hör ju ibland att andraboken ska vara den svåraste att få ur sig, men kanske hänger det till viss del ihop med hur debuten tagits emot.

Att debutera har för mig inneburit en hisnande resa genom alla tänkbara känslolägen, från ren och skär lycka till den allra djupaste ångesten. Jag trodde att jag var beredd på det, på allt, men det har varit mycket mer omtumlande än jag hade räknat med. Jag har känt det som om jag öppnat dörren till det okända och insett att det där blåste en storm. En lockande, skrämmande, ögonöppnande ”släpp taget”-storm, och jag vill vara modig, men jag har hela mitt liv hållit mig innanför de isolerade väggarna, så jag måste ta det i min egen takt. Och emellanåt har jag varit tvungen att stänga dörren och krypa tillbaka in i värmen. Hämta andan innan jag vågat mig på det igen.

Det finns stunder när jag skäms över det, över att jag inte är en kitesurfare eller någon som adrenalinstinn stirrar stormen i vitögat och skriker: ”Bring it on!” Jag jobbar fortfarande med den lägre delen av Beaufortskalan, som används för att mäta vindstyrka, men jag övar. Jag utsätter mig för det, om och om igen och jag blir bättre och bättre på att hantera kastvindarna.

Jag hade den stora lyxen att få prata en lång stund med en fantastisk och framgångsrik författare för ett tag sedan, vars debut inte uppmärksammades speciellt mycket, men andraboken innebar ett enormt genomslag och spridning över världen. Hon förklarade att hon var glad att debuten gled lite under radarn, att hon fick öva på författarskapet i lugn och ro innan hon klev ut i rampljuset, att motsatsen, en hyllad och hypad debut antagligen skulle ha gett henne prestationsångest och kanske gjort att hon förlorat känslan för vad skrivandet egentligen handlar om. Nu hade hon en grund att stå på innan virvelvinden drog igång.

Jag har tänkt mycket på hennes ord sedan vårt möte, och funnit tröst i det. För trots att Härifrån har fått ett fint mottagande, fler recensioner och mer exponering än jag någonsin vågat drömma om, så har de allra flesta människor såklart aldrig hört talas om min roman, och än mindre läst den. Och jag skulle ju kunna vara avundsjuk på alla som blivit mer lästa, hyllats på recensionssidorna, synts överallt på sociala medier, men jag tänker att det här var min väg. Min egen perfekta stormstyrka.

Skrivandet handlar ju inte, för mig, om att skapa en supersuccé, jag vill inte vara en ”one hit wonder”, jag vill vara en arbetshäst som bygger upp någonting under tid. Jag vill bli läst, såklart, jag vill hitta min målgrupp, eller att de ska hitta mina böcker, och det hade varit underbart om alla älskade det jag skrev, men så kommer det ju aldrig att vara och kanske finns det en vits med att börja i mindre skala. Jobba sig uppåt. Och det fina med böcker är ju att de finns kvar. Kanske är det med bok nummer fem jag slår igenom och då kommer någon att bli intresserad av att läsa mina tidigare verk och – tada! De letar upp Härifrån och slås av hur jag har utvecklats som författare, eller tvärtom, att jag har skrivit i samma anda hela tiden. Vem vet. Om Kate Bush kan erövra världen med Running Up That Hill trettiosju år efter att hon först släppte den är väl ingenting omöjligt. (Det är förvisso en grym låt, väl värd all uppmärksamhet, men ändå.)

Så när jag nu skriver på manus nummer två känner jag faktiskt ingen press. Att vara författare är ingen sprinttävling, det är ett uthållighetstest. Vinden sveper om i mitt hår, rycker i mina ben, men jag klarar att stå på trappan längre stunder i taget, jag kan till och med släppa räcket ibland, låta stormen ryta bäst den vill. Den skrämmer mig inte på samma sätt. Kanske är det erfarenheten som gett mig tyngd. Och för varje bok jag bär med mig blir jag lite mer jordad.

En favoritlåt som egentligen inte handlar om stormar på det sättet, men den är så vacker att den får illustrera mitt inlägg i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s