Tipping point

Skrivandet av min tredje bok har varit minst sagt mödosamt. Jag har funderat mycket på varför och landat i att det beror på att det egentligen inte skulle bli någon bok tre. Ursprungligen hade jag bara tänkt att skriva EN bok, men allt fick inte plats så tvåan var given. Behovet av trean visade sig vara lite tunt (egentligen bara att knyta ihop några lösa trådar som inte fick plats i tvåan) och trots en massa idéer om ”intressanta saker som kan hända” så har jag haft svårt att hitta en röd tråd i den dramaturgiska kurvan.

Jag har skrivit om den första tredjedelen otaliga gånger eftersom jag inte tyckt att anslaget varit tillräckligt bra. För mig växer en historia fram successivt (en händelse leder till nästa som leder till nästa) så om jag inte kommer ”rätt” in från början är det ogjort att skriva vidare. Att sätta den första tredjedelen på pränt har varit som att baxa en sten uppför en kulle och likt Sisyfos har jag tappat greppet om stenen (storyn) flera gånger och den har rullat ner till startpunkten igen.

Min hjältinna Matilda vållar mig mycket huvudbry. Jag tycker att jag borde känna henne vid det här laget men ack nej. Problemet uppstår när hon ska slängas in i en för henne helt okänd situation. Hur reagerar hon? Hur påverkar hennes agerande personer i hennes omgivning, såväl antagonister som närstående? Detta har jag filat på och filat om otaliga gånger. Jag vill att hon ska vara stark men ingen Lisbeth Salander. Det finns en skörhet och osäkerhet inom henne som måste få ta plats, men hur, när och i vilken omfattning? Hjälten Trond däremot har alltid varit lättare för mig att hantera. Karlar är simpla varelser, två- såväl som fyrbenta. Bland alla de djur jag haft genom åren har hannarna varit fogliga och honorna viljestarka. Det finns ett uttryck inom hästvärlden som är ganska talande: ”En valack beordrar man, en hingst ber man, ett sto skickar man en skriftlig förfrågan till i tre exemplar och får ett tveksamt svar tillbaka.” Citatet myntades av Kyra Kyrklund, framgångsrik tävlingsryttare i dressyr och lever vidare hos alla som någon gång tagit sig an att utbilda ett sto. Jag har haft fyra ston att träna på, så jag hoppas att jag får bukt med Märriga Matilda till slut …

Förra veckan berättade jag att målet med ett färdigt råmanus efter semestern fick stryka på foten. Trots nederlaget har jag hittat någon slags ro i insikten om att trean blir ett tidsmässigt maratonprojekt och så får det vara. Jag gör mitt allra bästa och tänker inte nöja mig med ett manus jag inte kan vara stolt över. För att inte tappa modet har jag delat in projektet i delmål. Det första är att få ihop två tredjedelar av råmanuset. Jag har en diffus teori som säger att om jag känner mig nöjd med upplägget så långt, så har jag tagit mig över ”the tipping point” och det blir utförslut i skrivprocessen. Styrfarten är uppe. Målet finns i sikte.

Ju mer jag skrivit under semestern, desto roligare har det blivit, trots mödorna jag beskriver ovan. Berättelsen tar form, jag hittar möjligheter till dramaturgiska vändningar, kommer på problem som mina karaktärer ska råka ut för och får idéer om hur de väljer att lösa sina svårigheter. Apropå problem, minns ni mitt inlägg om att jag tycker att det är svårt att göra längre tidshopp? Efter att ha kämpat i motvind hela våren och sommaren kom jag på att jag inte tänker göra några förbaskade tidshopp eftersom det känns så bakvänt just i denna story. Alltså valde jag den enklaste lösningen av alla: att ge upp. Far åt fanders, tidshopp. Min trea blir nästan lika tidsmässigt koncentrerad som ettan och tvåan. Kanske, jag har ju inte skrivit klart den än och reserverar mig rätten att ändra mig igen 😊.

Så, hur kan då statusen på mitt tredje manus sammanfattas? Jag väljer att göra det med Winston Churchills bevingade ord:

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.