Berätta om en bok/text du skrev som barn!

Tua: Haha, kul fråga! Jag skrev dagbok redan som fyraåring. Jag har den kvar och det är roligt att se hur mina ofullständiga meningar och spretiga bokstäver ganska snabbt förvandlades till begriplig text allteftersom månaderna passerade. Mestadels skrev jag om veckans höjdpunkt: ridlektionerna. Vilken ponny jag haft, hur det gått, om vi hoppat eller tränat dressyr. Några år senare gjorde jag en veckotidning med en novell och en berättelse ur den grekiska mytologin, bådadera tämligen plagierade från Min Häst respektive en barnbok om grekisk mytologi.

Samuel: När jag var fem eller sex år påbörjade min faster och jag en bok om två pojkar på äventyr. Projektet var kul ett tag, sen övergick det till att kännas oöverstigligt och olustigt. Inget förenklades av att jag nyss hade lärt mig tecknet kolon och tyckte att det rent logiskt borde stoppas in i princip överallt. Boken är fortfarande inte klar.

Per: Jag skrev “drömböcker”. Varje morgon när jag vaknade skrev jag ner ett par meningar om vad jag drömde den natten. Jag kategoriserade också drömmen som “läskig”, “rolig” etc och satte ett betyg på den. En riktigt fet mardröm fick en femma i kategorin “läskig” och så vidare. Inte mycket till litterärt mästerverk kanske, men visar på mina försök att strukturera upp och kategorisera världen med hjälp av skrivandet.

Emma: Man får inte tjata på barn var min första mening som jag skrev vid 4,5 års ålder. Budskapet var klockrent även om stavningen och formen på bokstäverna var lite sådär… Jag minns inte att mina föräldrar slutade tjata på mig efter det, men jag var och är fortfarande övertygad om att ord kan skapa förändring och att alla har rätt att uttrycka sig.

Victoria: Jag skrev en rimmande dikt om en otursdag en gång när jag var kanske 11. Jag gjorde misstaget att visa den för mina föräldrar som skickade in den till lokaltidningen där den blev publicerad. Säkert gjorde de det för att uppmuntra mig, men jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att alla i skolan skulle kunna läsa, jag ville helst inte synas alls på den tiden. Och jag fick en del kommentarer (nackdelen med att ha ett ovanligt efternamn, alla vet att det är du), vilka jag som vanligt besvarade med panikslagen tystnad och röda kinder. Efter det var jag noga med att aldrig någonsin låta någon läsa vad jag skrivit. 

Konstigt nog minns jag fortfarande de sista raderna i dikten: 

“När jag lägger mig på kvällen tänker jag: Hoppas imorgon blir en bättre dag.”
Jag tror att det var mitt mantra under barndomen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s