Ända sedan jag själv började skriva har jag brottats med frågan. Jag är inte ensam om att klura över definitionen, det finns otaliga inlägg på Författare på Facebook och andra skrivforum som behandlar ämnet. Vissa förespråkar att man måste ha författarskapet som sin huvudsakliga inkomstkälla, i andra änden av skalan finns de som menar att det räcker med att man identifierar sig som en skrivande människa för att klassas som författare.
Argumentet att man måste försörja sig på skrivandet ger jag inte mycket för. Det är försvinnande få som kan göra det i Sverige, så enligt mig blir den definitionen alltför snäv. Med det sagt: när jag gjorde mina första stapplande försök att skriva skönlitterärt fanns det inte på kartan att jag såg mig som författare, inte ens som aspirerande författare. Mina tidiga alster var alltför usla. Jag har respekt för hantverket och insåg att jag måste lägga mycket tid för att bemästra det och innan jag gjort den insatsen ville jag inte gå händelserna i förväg.
Efter att jag gått ett antal kurser, fått ihop mitt första manus och redigerat det så att det var värt att prova att skicka in det till förlag, tyckte jag att jag förtjänade att kalla mig ”aspirerande författare.” Visst hade jag kunnat göra det tidigare, men jag har alltid varit hård mot mig själv. Prestation först, klappa sig på bröstet sen. Alla refuser som trillade in under senhösten 2019 gjorde mig inte benägen att uppgradera min självutnämnda titel till nästa nivå. Inte ens när jag arbetat om mitt manus och fått det antaget av förlag såg jag mig som en författare. Det var först när jag skrev mitt andra bokkontrakt som rollen började kännas mer bekväm. En anledning var att det krävs två förlagsutgivna böcker (eller egenutgivna av motsvarande verkshöjd) för att bli medlem i Författarförbundet. Min tvåa har ännu inte kommit ut, men nålsöga nummer två är passerat, och det är ju författarens prestation (resten av arbetet fram till utgivning vilar mestadels på förlaget). Dessutom började det kännas märkligt att bemöta det glada utropet ”Jaså, du är författare, vad kul!” med ”Nej, jag är inte författare, jag skriver bara böcker.”
under en festkväll. Fast visst passar jag
som zombie?
Men det tyngst vägande argumentet var nog att jag sedan en tid tillbaka kände mig som en författare. Svårt att göra annat, när all min vakna tid förutom timmarna på brödjobbet ägnades åt skrivandet. Jag har varit hästmänniska sedan barnsben och jag identifierar mig fortfarande som en sådan, trots att jag numera inte äger någon häst utan bara håller enstaka träningar. Om jag har en vid definition för min roll som hästmänniska, varför ska jag vara så snäv kring författarrollen? Jag har prövat tanken på vad som händer om jag inte skriver något mer efter att min trilogi är färdig, hur länge får jag kalla mig författare då? Det vore nog avhängigt mina kommande ambitioner, alltså om sådana finns eller inte. Om jag aldrig mer skriver en bok så skulle nog författaridentiteten långsamt blekna bort och jag skulle vara en person som en gång i tiden skrev tre böcker, ingen författare. Men så länge lusten att hitta nya skrivprojekt finns inom mig, är och förblir jag en författare.
Vad tycker ni, kära bloggläsare? Vem är författare? Lämna en kommentar!
Debutantbloggen 