Drömmar och träpärlor


Sommaren 2021. En sommar av drömmar. Och av skrivpoddar. Jag konsumerade alla jag kunde hitta. Lite sent, kan tyckas, men terapeutiskt. Och lärorikt, förstås.

I september hade jag möte med förläggar-Martin igen. Jag hade skickat honom det reviderade manuset några veckor tidigare. Den här gången skulle vi mest konstatera att innehållet var redo att låsas och blicka framåt mot redigeringsfasen. Trodde jag. 

NU

Det är 28 grader varmt och dags för min första signering i en bokhandel. Jag väljer en benvit skjorta i någon sorts naturmaterial, lämnar de två översta knapparna oknäppta och rullar upp ärmarna. Även shortsen är lite upprullade, som de åtminstone skulle vara förra sommaren när jag köpte dem. Jag ser skeppsbruten ut. Om man adderade ett halsband med träpärlor skulle jag kunna vara ledare för en verksamhet med svag vetenskaplig förankring på en kursgård någonstans i Sverige. Jag komplicerar looken med en blank Ralph Fiennes-frisyr.

Bokhandeln ligger i ett stort köpcentrum i Uppsalas utmarker. Är det öde idag? Har alla åkt till stranden? Nej. Bra. Folk strosar omkring. Förbereder sig inför terminsstarten. Flyr den kvalmiga värmen, kanske. Lyckas jag inte sälja min bok kan jag inte skylla på förutsättningarna.

Jag slår mig ner bakom ett strategiskt placerat bord vid butikens entré med några boktravar och en reklamskylt.

Här ska jag sitta så länge jag orkar, väl medveten om att det oftast inte uppstår någon rusning till bokbord, men att åsynen av boken kan lagras i vissa förbipasserandes bakhuvuden och kanske bidra till att de köper den i framtiden. 

Ändå tar det inte många minuter förrän mitt leende börjar stelna. 

Ingen stannar till. Ingen kommer fram. Ingen. 

Jag har uppträtt, sjungit och talat inför tusentals, ibland tiotusentals människor. Men detta är något helt annat. 

Obehaget växer. Nagelsalongen mittemot har fullt med kunder. Jag har noll. Något rinner längs bröstbenet, och det är inte vanlig sommarsvett, för luften här inne är sval. Det är kallsvett. 

Slutligen kliver en man fram. Jag möter tacksamt hans blick.

”Var ligger Systembolaget?”

”Tyvärr, du talar med en nykterist”, svarar jag lamt. ”Jag vet inte.”

Ska jag sträva efter att vara i nuet och omfamna förnedringen i dess fulla prakt, eller försöka lämna kroppen och sväva iväg mentalt?

En liten pojke närmar sig, läser på skylten och tittar på mig. 

”Signerar du?”  

”Ja”, säger jag. Det är en sanning med modifikation.

En stor andel av köpcentrets besökare har andra språk än svenska som modersmål, det ska sägas. Överraskande många pratar engelska med varandra. Men ändå.

Kan jag bli mindre frånstötande genom att justera min framtoning? Jag knäpper en av skjortknapparna. Det får ingen omedelbar effekt.

Signeringens arrangör köper två exemplar, ett till sig själv och ett till en kollega – en akt av godhet, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på van Gogh som ju lär ha sålt sammanlagt en tavla under sin livstid. Till sin egen bror. Det hade nästan varit mindre tragiskt om han inte hade sålt en enda.

En kvinna kommer fram. Vi har ett trevligt samtal och hon säger att hon eventuellt ska återkomma. En stund senare ser jag henne igen. Jag nickar och ler intensivt. Hon går vidare med något förskrämt i blicken. Det är inte samma kvinna, ser jag nu.

Minuterna går. 

Det är en förtjusande äldre dam som slutligen bryter förbannelsen. Vi pratar, hon köper en bok – och något händer inom mig. Paniken ger vika. Jag börjar bottna. Slappnar av, ler på riktigt. Tre sålda böcker, det är inte så illa.

En bekant som redan har boken i sin ägo dyker upp. Kan jag besöka hennes bokklubb och delta i en diskussion? Självklart!

Så kommer en mor med tre barn som jag varit lärare åt en gång i tiden. De köper en bok till pappa Jan. Fyra sålda!

En av butikens anställda ska gå på lunch. Hon kommer förbi och berättar om sitt eget skrivande. Jag tipsar om Debutantbloggen.

Det är inte bara kvinnor som pratar med mig. En man frågar exempelvis var Kjell & Company ligger, en annan vill veta vägen till H&M.

En kvinna som jag nog inte träffat på 30 år köper den femte boken. 

Jag är inne på andra timmen. Undan för undan blir jag en del av folklivet. Jag söker ögonkontakt med allt och alla. Många bjuder på ett trevligt svarsleende – inte minst pensionärerna. Sämst gensvar får jag från män i min egen ålder. Det är kanske inte bara jag eller min bok, utan helt enkelt böcker per se som väcker deras antipati.

Men jag låter mig inte nedslås. Jag är igång! 

”Vem var Linnés arvinge?” frågar en gammal man med klurig blick. 

”Ja, det får man kanske veta om man läser den här!” svarar jag inbjudande. Mannen ger sig av. 

En brittisk flerbarnsmor passerar med en barnvagn. Hon vill veta om jag har skrivit boken själv och om jag är känd. Jag svarar så brittiskt jag kan, men något köp blir det inte.

Frågan om kändisskap får mer fokus än jag räknat med. Två bröder i tioårsåldern vill ha min autograf på sina händer. Sedan visar de triumferande upp händerna för sin storasyster och varandra och säger ”Kolla här! Jag är känd!”.

En äldre dam frågar vad boken handlar om. När jag berättat en stund säger hon att hon redan vet det, eftersom hon läst om boken. Jag hänger inte riktigt med, men hon köper bok nummer sex och det gläder mig.

De två autografkillarna kommer tillbaka och frågar om jag kan erbjuda dem rabatt. Det kan jag tyvärr inte. ”Men det är dina böcker!” säger bröderna. ”Nej, bokaffären har faktiskt köpt dem.” ”Hur mycket fick du?” frågar de, och dollartecknen lyser i deras ögon. Mitt svar dröjer. ”Fundera, vi kommer tillbaka!” säger de och pilar iväg för gott.

Det är liv och rörelse, möten och kommers, och jag blir alltmer upprymd. Mardrömmen har övergått i något som börjar likna ett lyckorus. Roger Tallroth från folkmusikgruppen Väsen seglar förbi. Hade det funnits ett litet barn eller en brittisk mamma i närheten hade jag kunnat peka och säga ”Han är känd!”.

En skånsktalande pappa med två små söner köper en bok. Jag är uppe i sju. Katastrofen är sedan länge avvärjd.

Nagelsalongen är nu utan kunder och personalen sitter sysslolös. ”We’re in this together”, tänker jag. Jag tänker även ”Den enes bröd …” och, ännu mer inadekvat, ”Gungor och karuseller”.

Ett ungerskt par köper den åttonde boken. Mannen heter Ferenc och har just fyllt 70. Två timmar har gått och jag mår som en prins. 

Dags att lägga i en högre växel! Men hur? Jag knäpper upp knappen igen.

Tre generationer kvinnor vill veta mer om boken. Jag berättar och säljer nummer nio.

En bekant dyker upp – tillräckligt bekant för att vi båda ska känna att det vore oartigt av honom att inte köpa boken. Nummer tio. Tvåsiffrigt.

Det blir alltmer tunnsått med folk i köpcentret. Men en blåhårig tonårsstjej och hennes mamma som rört sig i periferin en lång stund kommer nu fram och börjar prata. De har researchat boken i mobilerna och närmar sig ett beslut. Tjejen ska börja gymnasiet om några dagar och funderar på att kanske läsa lite fler böcker. Det slutar med att hon köper nummer elva. Jag känner mig hedrad.

En kvinna kastar en snabb blick på bordet, säger ”Perfekt!” och ber mig dedikera en bok till hennes son. Dagens snabbaste affär. Tolv sålda.

Första gäspningen. Klockan är kvart i fyra och trafiken har avtagit rejält.

Två tjejer står och tittar på Donna Tartts Den hemliga historien borta vid pocketböckerna. Jag lämnar min stol och gör en framstöt. 

”Ursäkta, men om ni gillar Den hemliga historien så vill jag bara säga att många har sagt att min bok påminner om den!” säger jag. Just den här typen av sociala övertramp i bokaffärer är något jag ofta ägnat mig åt den senaste tiden. Inte sällan utan nämnvärd framgång. Så även denna gång.

Jag återgår till min plats.

Ett ungt par kommer gående. Tjejen tittar på mitt bord med något som kan tolkas som intresse. Jag uppbådar all energi jag har kvar, visualiserar träpärlor runt min hals, hör mig själv säga ”Jaaaaa …!” och skapar ett kraftfält som suger in paret mot bordet. Det fungerar. De köper dagens sista bok.

Tretton böcker på tre och en halv timme. Mängder av trevliga möten. En del märkliga. Jag är nöjd, men också utpumpad. Det är dags att åka hem. 

2 reaktioner på ”Drömmar och träpärlor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s