”Hon bara dök upp där framför mig – Betty!”

Dagens gästbloggare är författaren Katarina Widholm, aktuell med ”Värma händer”, uppföljaren till succén ”Räkna hjärtslag”.

”Hur kommer du på dina historier och personer? Var får du allt i från?”

Det är faktiskt en av de allra vanligaste frågorna vid mina författarbesök och varenda gång blir jag lika ställd och osäker på vad jag ska svara.

Kanske borde jag svara som Hans Alfredson alltid gjorde: ”Jo, det finns en liten butik i Tyskland där man kan köpa …” men det är ju alltför genialiskt och uppenbart stulet för att jag ska våga använda.

Istället brukar jag trassla in mig i mer eller mindre långa metafysiska utläggningar om hur allt bara landar i mitt knä och blir en bild i mitt huvud. Hur en person vänder sig om och ser på mig i min fantasi.

Och så känner jag mig superflummig och förvirrad. 

Men sanningen är att mitt skrivande är en av de mest konstiga saker jag någonsin sysslat med under mitt liv. Ingenting är begripligt, förklarbart eller möjligt att dissekera. Och ju mer jag försöker desto omöjligare tycks det mig. För sanningen är den att jag faktiskt inte vet hur historierna kommer till mig. Har inte en aning.

Visst jag kan gissa. Och spekulera. Men att riktigt veta går ju inte.

Klart är dock att det har förändrats genom åren. Det verkar som det fungerar annorlunda nu än vad det, till exempel, gjorde när jag var tonåring.

Då fylldes mina skrivblock av texter som nästan alltid hängde ihop med något jag läst eller sett på film. Och som kryddades med personliga upplevelser och egna tankar. Väldigt sällan en egen struktur. Jag tror inte jag var medveten om detta. Som jag minns det, uppfattade jag mitt skrivande då som väldigt nyskapande och egensinnigt.

Men nu kan jag faktiskt nästan se i texterna när jag läste Borta med vinden första gången, drabbades av Camus eller såg nåt av Ionesco i Paris.

Kanske var det en slags styrketräning eller gympa för en blivande författare? Kanske är det en process som pågår hela livet och bara kan kännas igen retrospektivt?

Ibland drabbar jag samman med andra skrivande människor när jag envist hävdar att man inte kan bli författare utan att ha läst en oherrans massa böcker. Mina meningsmotståndare brukar säga att alla har en egen röst och det är den som är det viktiga i skrivandet, inte att läsa andras. Kanske tänker de då på det jag nyss skrev, att man ofta låter sig påverkas och influeras av det man läser? Kanske tror de då också att det är ett evigt tillstånd som aldrig går över? För det är min bestämda uppfattning att det gör. Det går över. Så småningom, när man har läst tillräckligt mycket. Sett tillräckligt mycket. Samt haft tålamod med sitt skrivande. 

Ju längre jag lever och ju mer jag läser, desto mer fristående blir mina texter, tycker jag. Därmed inte sagt att man måste vara 50+ för att kunna skriva. Verkligen inte. Men man måste kunna betrakta sin text utifrån, med ögon som sett annat än det egna.   

Själv debuterade jag ju relativt sent i livet (2009 när jag var 48) trots att jag skrev min första roman som sextonåring, gick universitetets skrivarutbildning som nittonåring och fyllde min skrivbordslåda med drivor av färdiga böcker, refuseringsbrev, halvfärdiga texter och dikter under otaliga år. För under praktiskt taget varenda dag i mitt sextioåriga liv har jag skrivit. Och jag är övertygad om att allt jag läst har påverkat mig. Liksom allt jag känt, sett och upplevt. Och skrivit.

För var dag som gått har jag blivit lite mer habil som författare. Tänker jag. Men också väldigt ödmjuk. Och förundrad över hela den process som ligger bakom en romans tillkomst. Själva hantverket är förstås viktigt men det är inte skickligheten i sig som gör en bok till något oförglömligt. Det är något annat.

Faktiskt så spelar det ingen roll hur många kurser i dramaturgi och synopsisskrivande man går om man inte ödmjukt törs följa med på den där magiska resan mot ovissheten som ligger i själva dynamiken i berättandet.

Att våga lyssna inåt på all samlad erfarenhet och all kunskap. Och på den där alldeles egna rösten som bara hörs när man är redo. Som inte går att marknadsföra fram, tvinga fram eller bestämma över. Som plötsligt bara släpper en historia i ens knä.

Därför kan jag inte från början säga hur en historia ska utveckla sig. Inte hur varje kapitel ska se ut och jag kan inte – hör och häpna – redogöra helt och hållet för den dramatiska kurvan i min historia när jag börjar skriva. Tvärt emot vad man får lära sig på kurser! Jag skriver helt enkelt inte på det sättet.

Men man måste ha tålamod med sig själv och med sin text och man måste vara ödmjuk för att det tar tid. Skriva varje dag, men absolut inte tro att allt man skriver är en del av en bok som ska publiceras.

Så nuförtiden när någon frågar var jag får allt ifrån tänker jag att det kommer från femtiofem års läsande av litteratur, från lika många års omåttligt tålamod och från nån del av hjärnan som jag inte kan styra – bara bejaka.

Och sen svarar jag lika flummigt som vanligt: ”Hon bara dök upp där framför mig – Betty!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s