Lättnad och ketchupeffekt

Kanske hade han en poäng ändå, förläggar-Martin. Kanske skulle det gå att göra något av hans idé. Kanske behövde jag bara processa den ett tag, vrida och vända på den, umgås med den tills jag började tro att den var min egen. 

Fler löpturer i skogen. Återigen en känsla av att jag behövde formulera klart de nya partierna i huvudet innan jag skrev dem.

Och så lättnaden och lyckoruset efteråt. Det blev ju bättre så här!

Jag skickade den nya versionen till Martin. Han var nöjd. Vi kunde låsa intrigen och blicka vidare mot redigeringen.

NU

Signering i Sundbyberg! Fortfarande för varmt för kavaj och polo. Jag tar en svart skjorta och knökar för ovanlighetens skull in dess nedre del innanför byxorna, vilket ger ett välvårdat och alert men också lite konstigt intryck, istället för att låta den hänga utanför, vilket även det skulle se konstigt ut, men på ett annat sätt.

Butiken har precis öppnat efter ett par års paus, några tiotal meter från sin förra position, och skylten ut mot gatan har ännu inte kommit upp. Detta kan ligga kundtillströmningen, och mig, i fatet. Men efter upplevelsen i köpcentret känner jag mig beredd på allt. Mitt mål är lika tydligt som, tror jag, realistiskt: Att någon gång under de närmsta timmarna sälja en bok. 

Jag tas om hand av personalen, som förutspår en ketchupeffekt. (Ni vet: Först händer ingenting, sen händer ingenting, sen händer allt på en gång.) Ett bord har ställts i ordning ett par meter in i butiken, där jag ska stå med några bokhögar, en penna och ett inbjudande kroppsspråk. 

Klockan är 12.30, butiken är tom på kunder och jag köper en sudokubok för att hålla mig sysselsatt. Första nivån i boken heter ”Mjukstart”. Jag fyller i några siffror. Då kommer en man in genom dörren! Jag hälsar honom med ett naturligt, melodiskt och intresseväckande ”Hej!”. Det är bättre att stå upp än att sitta, märker jag. Mindre stelt, mer dynamiskt. Gynnsamt för kundkontakten och försäljningen. Det här verkar dock inte mannen förstå. Snart har han lämnat butiken, tomhänt. 

Efter en stund kommer en kvinna in. Proceduren upprepas.

Snart har vi fallit in i en lunk, butiken och jag. Enstaka kunder kommer och går. Jag hälsar, nickar, ler, överges. Det är mycket tyst. Signeringspennan får jobba hårt, men bara i sudokuboken. Jag övergår till nästa svårighetsgrad, som heter ”Snällt”. 

En timme går. Ingen har ens varit i närheten av att visa intresse för min produkt. Kan det vara så att min strömlinjeformade klädsel gör mig till en expedit? Att besökarna ser mig som en del av inredningen och helt missar varför jag är här?

Nej, så är det inte. Jag hör ju hur killen i kassan solidariskt upplyser alla betalande kunder. ”Har ni sett att vi har en författare här idag?” säger han. ”Ja”, svarar kunderna. Sen går de. 

Nej, jag kan inte skylla på klädseln.

Om jag kunde få igång ett snack med folket, slänga lite käft. Det skulle kunna öka mina chanser. Men jag är inte i fas med stämningen, den är för allvarsam, jag hittar inte gnistan.

Jag bestämmer mig för att stanna till klockan 16. Det blir tre och en halv timme, precis som förra gången. Två timmar kvar då.

Sudokolösandet går i alla fall framåt. Jag bläddrar vidare från ”Snällt” till ”Medelklurigt”. Säljmålet är fortfarande inom räckhåll. Åtminstone i teorin.

När halva tiden gått byter jag till nästa nivå: ”Utmanande”.

Flera av kunderna uttrycker glädje över att butiken öppnat igen. Det är kul att höra. Men sudokut går nu lika trögt som försäljningen. Jag har kört fast på alla plan.

Klockan 15 lossnar det äntligen! Men bara i sudokut.

”Har ni flyttat?” frågar en dam. ”Visst låg ni uppe vid hörnet förut?” ”Det stämmer”, säger jag, som om jag faktiskt tillhörde personalen. Jag tycks ha börjat identifiera mig med mina värdar. Kanske kan det kallas Sundbybergssyndromet.

Tillströmningen ökar något. En ung kille på jakt efter ett pussel, en lång man med en purjolök i en kasse, ett par tvillingsystrar. Efter att artigt ha besvarat mitt ”Hej” tittar ingen av dem åt mitt håll. Min närvaro besvärar oss alla.

Det är nu 20 minuter kvar till klockan 16, min slutpunkt. Jag har sålt noll böcker och luften har gått ur projektet. En ung tjej med hörlurar glider in. Jag försöker inte ens få kontakt.

Jag byter till nästa sudokunivå, ”Stenhårt”, tar ett djupt andetag och irrar runt med blicken bland rutorna. 

Då kommer hörlurstjejen fram! Vi pratar! OCH HON KÖPER EN BOK! Målet är nått! Tre minuter senare säljer jag nummer två till en annan kvinna av bara farten! Ketchupeffekten är här! 

Jag får ny kraft. Klockan är 16, men det vore vansinne att avbryta nu.

Två äldre kvinnor uppenbarar sig. Bakom min polerade Joe Labero-fasad finns tydligen en frodig marknadsknalle, som med bärig röst säger ”Nu, mina damer, har ni chansen att köpa min debutbok!” De närmar sig bordet. Den ena vill prompt veta om jag har fler böcker på gång. Hon verkar mån om att läsa mer av mig. Redan. Det känns nästan som ett villkor. Jag föreslår, slugt och innovativt, att hon tills vidare kan lyssna på något av de sommarprat jag varit inblandad i, exempelvis den älskvärde Bert-Åke Vargs. Hon är kvar på kroken. Så får hon syn på min sudokubok, och vi pratar om tillfredsställelsen i att lösa sifferproblem, men även korsord, vi diskuterar DN:s Lördags- och Söndagskryss – och nu återför jag listigt samtalet dit jag vill ha det. Jag säger ”Och gillar man det här med klurighet, då ska man absolut köpa Linnés arvinge!”. 

Hon slår till!

Tre böcker på en kvart. Snacka om ketchup.

Självförtroendet är på rekordnivåer. Jag är övertygad om att jag kommer att charma nästa person som gör entré, oavsett kön och ålder.

Det är en äldre dam som är den lyckliga. Jag släpper fram marknadsgubben igen. ”Välkommen! Idag har du chansen att bli ägare till min debutbok! Strålande recensioner i DN, GP, UNT, Femina, Arbetarbladet med mera!” Orden sprutar ur mig. Kvinnan tar skydd vid gratulationskorten. Halvt bortvänd frågar hon efter ett tag: ”Vad är det för bok du har skrivit då?” 

Nu gäller det. 

”Har du läst Da Vinci-koden?” ”Ja, den tyckte jag inte om.” ”Nej, den är ju dålig på många sätt, men det som är bra i den, det har jag liksom använt mig av i min bok!” (Prata vidare, tappa inte tempo!) ”En annan bok som min bok har liknats vid är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen, har du läst den? ”Nej.” ”Inte jag heller. Men en annan bok som den också har liknats vid, och som jag inte heller har läst, är Donna Tartts Den hemliga historien!” ”Donna Tartt … det namnet känner jag igen …” 

Längre kommer vi tyvärr inte. När kvinnan senare tar farväl, utan min bok i handen, skymtar jag något i hennes blick, trots allt. Något trevligt. Under en sekund ser och bekräftar vi varandra. Jag förlorade en köpare, men fick en vän. I vid bemärkelse.

Sista framstöten riktas mot en man och hans tonårsdotter. De ger mig av sin tid, lyssnar tålmodigt, men fadern läser tyvärr inte böcker över huvud taget, visar det sig. Dottern då? ”Den passar för alla mellan 15 och 100 år!” slår jag fast.

Hon är 13.  

Ketchupflaskan är tom för den här gången. Jag avvecklar mig själv och går med relativt lätta fjät ut ur butiken. Mot nya äventyr.

2 reaktioner på ”Lättnad och ketchupeffekt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s