Ode till alla skrivande hjältar.

Ska jag berätta en sak? Det är svårt att skriva. ”Haha”, tänker du, ”jo, kom med något nytt.” Men jag menar det, det är SVÅRT att skriva. ”Jo, jag vet”, tänker du. Och så säger jag det igen, medan jag ser dig djupt i ögonen: Det är svårt att skriva. (Ni vet, som scenen i Will Hunting, när Robin Williams rollfigur till slut tvingar Matt Damons dito att försonas med sitt förflutna genom att acceptera den skitsvåra sanningen ”det var inte ditt fel.”) Och så håller vi på så tills du faller i gråt och ropar: ”Varför håller jag på med det här egentligen?”

Eller så var det jag som föll i gråt. För det är svårt att skriva. Det är svårt att förhålla sig till bergochdalbanan, de svindlande höjderna av hybris när allt du skriver verkar glimma, de brutalt omskakande heartrollsen när någon kommenterar eller recenserar, och de djupa dyken ner i självföraktets mörker. Och det är inte ens det värsta, för det värsta, det är att skrivandet under större delen av tiden känns som att stå och skrika sin innersta längtan, sina drömmar, rakt ut i universum och tillbaka kommer inte en kör av röster, utan … Ingenting.

Och man ska vara så tålmodig som författare. Först ska man skriva i ensamhet i evighet, utan garantier för att alla de där timmarna man lägger ner kommer att löna sig på något sätt. Sedan ska man vänta på svar från förlag och inte haka upp sig på refuseringarna, nej då, klackarna i taket och på det igen. Inte är du en som ger upp. Och blir du antagen så bultar såklart lyckan, yay, och rädslan, herregud, hur ska detta gå, du som egentligen aldrig trodde att du kunde, och släppdagen är fantastisk, men sedan öppnar sig avgrunden med folk som tycker. Folk som taggar dig med namn i ett inlägg som lika gärna kunde ha hashtagen ”jävla skitbok”, men man kan inte säga det, utan man ler och klämmer till med ett ”tack för att du läste”. Not. Och recensioner i tidningar, jättekul att bli recenserad, jättekul, men hade såklart varit roligare om det inte stod med stora bokstäver hur mycket du och din bok suger. Men sånt tar man ju inte åt sig av, för man är ju författare, man står över sånt.

Och inte är man avundsjuk heller, på författare som blir antagna hux flux medan man själv stretar på. På böcker som enligt dig är högst mediokra men som av någon anledning höjs till skyarna och älskas av alla, klättrar på topplistor och översätts till sjuttioåtta språk, blir julens miniserie på Svt. På författare med självförtroende och karisma, som nätverkar och syns f-n överallt, medan du sitter kvar i ditt källarhål. På författare med coola namn. Eller de där som vinner priser. Medverkar i Babel. Nej, avundsjuk är man inte, det är bara kul att andra får synas.

Ja, nej, jag vet, offerkoftan sitter illa, speciellt om man som jag faktiskt är publicerad författare, jag borde skärpa mig. Sluta gnälla. Men jag hade en dålig dag förra veckan och tyckte synd om både mig själv och om alla andra stackars skrivande satar, jag funderade på det där ”varför”. Varför i hela friden utsätter man sig för våndan att skriva? Och eftersom jag uppenbarligen gått i barndom och var sur på hela världen (jag hävdade också envist att jag inte ville vara vuxen längre och att vi skulle äta godis till middag) så tog jag en promenad tillsammans med en spellista fylld av 80- och 90-talsmusik, och det kändes som om till och med Spotify ville säga någonting om mitt krackelerande förhållande till skrivandet, för som på ett pärlband radade Everything I do, I do it for you, Right here waiting, It must have been love och I still haven’t found what I’m looking for upp sig. Och när det sedan följdes upp av Livin’ on a prayer och Basket case så kände jag att jaha, jaha, okej universum, point taken. Men då kom Sinéad O’Connor till min räddning.

För in i mina öron strömmade berättelsen om en person som för sju timmar och femton dagar sedan slutat skriva. Som nuförtiden kan göra vad hon vill, äta middag på en flådig restaurang, sova hela dagen, träffa massa människor, men det känns ändå så konstigt ensamt. Som om hon var en fågel utan sång. Och hon går till doktorn, och doktorn säger att hon ska försöka ha kul, vad hon än gör, men han är en dåre. För älskade skrivande – Nothing compares 2 U.

Och det är så sant. Allt föll på plats, tänk att Prince visste det när han skrev låten. Och tänk att nästa låt på listan var Metallicas Nothing else matters, plötsligt hade universum (eller nåja, Spotify), en helt annan syn på saken. Jag behövde bara påminnas om att alla som ger sig på att skriva snart blir varse om grundpremissen – det är svårt. Skitsvårt. Så tillsammans med Sinéad O’Connor vill jag säga så här: Skrivandet – ”I know that living with you baby was sometimes hard. But I’m willing to give it another try.”

9 reaktioner på ”Ode till alla skrivande hjältar.

  1. Värt att säga minst två gånger. Älskar förresten scenen i Will Hunting. Däremot blev jag plågsamt medveten om att jag snott den. Damn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s