De litterära karaktärernas dödliga liv

Debuterande Lotta Malmhester frågar sig vad som händer med romankaraktärerna i alla de manus som refuseras. Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

”Vi har hängt med Agnes i några dagar” stod det i mejlet. Mejlet från förlaget som damp ner i inkorgen ett par veckor före jul. Det stod inte det vanliga, det jag nu börjat förvänta mig: ”Tack Lotta Malmhester för att vi fick ta del av ditt manus. Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej … blablabla … mängden manus … blabla … ingen möjlighet … bla … personliga omdömen.”

Jag halvlåg i soffan, hade slöskrollat lite på telefonen samtidigt som jag tittade på Aktuellt. Nu flämtade jag till och satte handen för munnen och min man undrade förfärad vad som hänt som om han trodde att någon dött. ”De har hängt med Agnes” fick jag ur mig. Några veckor senare (efter en coronakarantän, ett möte och några mejlväxlingar) kom orden: ”Vi vill hjälpa Agnes ut i världen.”

Är det framför allt det vi vill, vi som skriver skönlitterärt, att få våra nertecknade karaktärer att komma upp ur skrivbordslådan och ut i livet? Alla refuseringar, alla texter, manus, bok-wannabes som aldrig blivit mer än ett antal redigerade versioner i en PC; vad händer med karaktärerna? Personerna vi lärt känna som bär på alla sina tankar, känslor, sorger och lyckosamheter. Individerna med vänner, ovänner, minnen, en framtid eller inte en framtid. Vart tar de vägen efter refuseringen? Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

Nu ska ett av de manus, en av alla texter jag skrivit tryckas i bokform, läsas in som ljudbok och förhoppningsvis bli läst och hörd. Agnes, som huvudpersonen i min thriller Sprucket ansikte alltså heter, kommer att få ta plats i andra människors medvetande. Vad händer med henne då?

En vän till mig som läste manuset under processen pratar även hon om Agnes som en person och säger med värme i rösten: ”Agnes, ja Agnes, hon har det inte lätt”.

Agnes har funnits med mig under flera år nu. Hon har många gånger gått vid min sida på väg till jobbet och vi har tillsammans försökt förstå vem hon är och varför, och varför hon gör som hon gör. Vi har insett saker ihop, hon och jag. Och när andra nu berättar om sina möten med henne gör att hon framstår som ännu mer … kanske inte verklig … men känslan av att hon faktiskt existerar blir starkare.

För det gör hon väl? Är hon nedskriven så finns hon ju till, i alla fall på något plan. Eller är litterära personer ännu mer beroende av ett kändisskap för att ha existensberättigande? Kanhända finns de enbart till om fler än ett visst antal idag levande människor känner till dem?

Hur är det då med alla andra karaktärer jag har fantiserat ihop? Skrivit ner. Kringresande Manne som flyr verkligheten genom att berätta sagor, Karin som längtar efter barn men inte på det sättet som det blev, den uppburna konstnären Matthew som inte kan sluta identifiera sig med det utanförskap han upplevt under sin uppväxt, Cecilia som motar bort sin längtan efter närhet med hjälp av Mateusporslin och soffbord i vitoljad ek. Existerar inte de? De som bara finns i mitt medvetande och som sakta även där dör bort för jag ägnar mig åt att uppfinna helt nya karaktärer med helt andra problem och tillkortakommanden.

Jag tänker ut dem – därför finns de? Jag glömmer dem och de är borta. Existerar Agnes bara så länge någon är medveten om henne, pratar om henne, minns henne? Oroväckande likt min egen existens. Mitt behov av att bli uppmärksammad och bekräftad. När jag blir sedd känner jag att jag finns. Och efter min död, mina barn kommer väl att minnas mig, barnbarn om jag hinner få några, men sedan?

Kanske är våra litterära personer, även de som bara finns i vårt eget Worddokument, oroväckande lika oss IRL-människor. Ja, egentligen helt självklart. Annars har de väl absolut inget existensberättigande. Det är ju deras uppgift – att synliggöra våra liv – och en del av livet är även att bli bortglömd och ingå i den mängd av människor som en gång fanns.  

Lotta Malmhester debuterar den 14 september med thrillern Sprucket ansikte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s